Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Woody Allen kan sin sak

Det märks direkt i de inledande scenerna att ”Blue Jasmine” är en komposition av Woody Allen.

Men här är det inte han själv som medverkar i huvudrollen utan superstjärnan Cate Blanchett, som under en flygresa mellan New York och San Francisco pladdrar oavbrutet, till synes fullkomligt omedveten om sin omgivning.

Och denna Jeanette, eller Jasmine som hon döper om sig till, fortsätter pladdrandet om sitt förflutna i tid och mestadels i otid och oftast för sig själv ute i folkvimlet.

Hon står på gränsen till en total nervkollaps efter allt hon gått igenom från att ha varit lyxhustru till en välbärgad finansman (Baldwin) till ett fritt fall sedan det visat sig att maken egentligen varit en svindlare.

Jasmine söker sig till sin jordnära syster i Kalifornien och diverse relationer sätts på svåra prövningar. Ja, det skiner igenom på sina ställen att Woody Allen har Ingmar Bergman som en av sina största förebilder. Här har Allen fått till en film som är hans bästa på mycket länge.

Cate Blanchett är makalöst bra i sin roll som neurotisk och pillertrillande New York-fru. Även Bobby Cannavale i en temperamentsfull biroll som fästman till systern, spelad av Sally Hawkins, bidrar till att höja upplevelsen. Mycket svärta och smärta är det och det är en film att rekommendera inte minst för dem som tröttnat på att se Woody Allen framför kameran. Bakom densamma är han i detta fall mästerlig.

Stefan Andersson