Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Yes, en redan klar konstnär!

Annons

I sann Beuysk anda – Joseph, som lät alla som ville komma in på akademien i Düsseldorf, oavsett konstärlig färdighet – brukar jag nämna varenda en av konsteleverna på deras årliga slututställning. Det finns något reko i det, de är på väg och inte färdiga och att se någonting gott i var och ens verk är lika hedersamt som lätt.

Men det låter sig inte göras i år, det går bara inte därför att det är en som överglänser alla andra: Sofia Jakobsson.

Så det är bara att hålla med föregående talare – Widegren, Björn, på den här sidan i lördags, och det är inte alltid vi tycker lika i samtidskonsten! – om Sofia Jakobssons särart, idé och utförande

Hennes verk finns längst in på Konstcentrum och ja, där blir man kvar. Att vara så rustad, att satsa sig själv så här tidigt – hon är 20 – och hålla hela vägen!

Med en uppriktig, slarvig och skarvad, men fullbordad stil trollbinder hon hela betraktaren, får oss att KÄNNA, inte bara se – registrera, notera, blaséra – och allt detta utan ett uns av dryghet, självhävdelse, konsten (enbart) för konstens skull.

Det här är på allvar och ändå kallar hon den här gången animationen, en sju minuter lång video, för ”But this is just a story just some Fairy´s Tale”, en fantasi som liksom monsterverket på Tallbo blir till verklighet när den stöter emot betraktaren, här med stympade varelser – liksom de utan ben har armar och de utan armar har ben – påträngande musik, ljud och mansskrik.

Två hybrider, objekt i keramik (!), som tagna ur filmen, bråkar lite i en lika andlöst sorglig som tjurigt infernalisk fullbordan på golvet framför.

Och härmed motsäger jag nu mig själv, för jag får alltid kalla ilningar inför underbarn i allmänhet, konstnärliga i synnerhet, hoppas att de fortsätter, hop- pas att de inte älskas ihjäl, liksom.

Några porträtt fastnar också hos mig ur årets konstelevskull – som Jakob Hultin-Rosenbergs udda, fina ”kärlek för textil” i blyerts eller Lena Moréns medvetet vaga i olja – medan de mer konceptuella/skulpturala verken inte känns riktigt genomtuggade, med undantag av Carl Sundbergs interaktiva ”Rummet” (kolla även hans ultracoola foton!) och Nina Risbergs poetiska men illaluktande (cigarettfimpar!) ”Point of No Return”. Eric Stockselius klippta och klistrade stadsbild står för sig själv.

Men jag får gå en sväng till kring Sofia Jakobsson innan jag lämnar Konstcentrum.

Jag hittar inga ord. ”Ready made”, säger mig en kulturredaktör från andra sidan gatan, som jag träffar på gatan, och ja, i sanning.

En redan klar konstnär, det var längesen.

Fotnot: Vernissage i kväll, klockan 18. Invigning av Jens Salander, linjeansvarig för Konstskolan i Gävle.