Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ymnig, välbalanseradarbetarlitteratur

Annons

Thick as a Brick

Ordfront

I ett system där arbetarnas maktlöshet reproduceras av kapitalägarnas ensamrätt till tid och rum alieneras byggnadssmeden Leo i förhållande till sitt arbete som han saknar kontroll över medan han genom att producera sin underlägsenhet och ohälsa – kroppen slits ner till storheter av smärta, skapar värden han själv inte har del i.

När arbetarklassen saknar politisk makt diskuteras inte samhällets grundläggande problem: Det mellan arbete och kapital. Fackföreningarna gör sig maktlösa och medelklassen talar ensamma på bekostnad av dem som saknar teorier och ord; när Leos högutbildade fru träffar grannarna i villaområdet inkluderas inte Leo som accepteras när cykellåset krånglar eller hängrännan lossnat men bara då.

Leo ändrar inte position utan gör identitet i arbete och fadersroll men familjens krav på eftertanke, långsamhet, kollektivistiska omsorger kolliderar med samhällets föränderlighet och snabbhet och föräldraskapet löses upp i logistik; också familjen tvingas anpassa sig efter arbetet.

Livskraven sliter på kärleken; först när familjen lösts upp och Leo är tillbaka i uppväxtkvarteren inser han klassperspektivets nödvändighet, det som tydliggjordes på 70-talet av en medveten och vältalig medelklass som sedan gick vidare in i karriären efter utflykten vänsterut lämnande Leo nyvaken och beskviken över förlorade möjligheter men lycklig för det som faktiskt hände; musiken. Musiken som fick honom att förstå att förändring var möjlig. Arbetet och arbetets uttryck bildar själva undertexten som berättelsen som Leo står stadigt på, en text med grov yta mot medelklasslivet hemma. Så har de det, Leo och Helen, tills det börjar glida och skildringen av Leos rädsla och sorg i ett dömt förhållande är driven och nästan onaturligt smärtsam.

Micke Evhammar ödar inte bort text på förklaringar men tydligare än så här blir det inte om Leo som som Dante passerat livets samtliga nivåer. Han går rakt på, Micke Evhammar, och när han berättar är det ymnigt, välbalanserat, funnet, ledigt att läsa och det är snyggt att låta en grind bli huvudperson och snyggt att inte ha det i titeln.

Fler än på länge ser vi dem, de nya arbetarförfattarna som tar vid efter Folke Fridell och Kurt Salomonsson; David Ericsson, Lena Kallenberg, Micke Evhammar kommer de ur djupet av insikten om att de ska akta sig, de som har pengarna för den som inte har något att förlora blir farlig.