Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

You name it –jag hade svaret

Annons

För några år sen (eller det var väl snarare sex, sju år sen) brände jag någon dag på att fundera ut slentrianmässiga standardsvar på alla dom punkter som man brukar hitta i faktarutan till ambitiösare intervjuer. Favoritfilm. Favvoskiva. Bästa citat. You name it –jag hade svaret.

Allt det där var en slags förberedelse utifall jag någonsin skulle bli intervjuad av DN. Jag menar, man vill ju helst göra ett smart, roligt och initierat intryck då man väl får chansen. Men DN ringde aldrig. Jag var nog inte så intressant för dom. I stället satt jag där med en hög optimala svar, som ingen var intresserad av att höra.

Givetvis hade jag även klurat ut svaret på vilket som är världens bästa/viktigaste ord. Utan betänketid skulle jag svara ”kompatibilitet”. Och alla som läste intervjun, där jag rankade kompatibilitet före både kärlek och frihet, skulle tycka att jag var snudd inpå smärtsamt insiktsfull.

I och med att DN fortfarande inte hört av sig har jag kvar alla svaren. Fast under åren har det blivit ett fåtal småjusteringar. Till exempel har ”kompatibilitet”bytts ut mot ”synkronitet”. Och då snackar vi inte om den form av synkronitet som somliga förklarar med hjälp av gudar, väsen och magi. Nä, jag menar vanlig bonnsynkronitet –då saker faller på plats, tågen går i tid och mobilen lirar klapp-klapp med datorn.

Anledningen till att ”kompatibilitet”petats ner från tronen av ”synkronitet”beror helt enkelt på att världen redan blivit kompatibel. Eller, världen har blivit hyggligt kompatibel. Och det är good enough. Nu behöver vi bara synka upp den –sen kan vi leva lyckliga ever after. Fast det är inte så satans lätt som man kan tro.

I torsdags gick jag på semester. Bortsett från en inbokad föreläsning i slutet av augusti har jag en helt blank kalender för de tre, fyra, fem, kanske till och med sex kommande veckorna. Jag har inte planerat någonting. Inte ens hur lång semester jag ska ha. Med 50 innestående semesterdagar blir såna saker en oprioriterad baggis. Problemet är ju att min semester är helt ur synk.

Alla dom som jag planerade uppsluppna spontansommarsemestrar med i våras börjar ju jobba på måndag. Dom flesta sköna grejer som händer på sommaren har ju redan vart. Jag har helt enkelt blivit lämnad ensam kvar med en jävla massa frihet, men inget att fylla den med.

Det mest generösa erbjudande jag fått hittills på årets semester är att jag skulle kunna få praoa på en av mina vänners jobb nästa vecka och därmed få följa med henne på en dagsutflykt till Emmaboda. Taget! Det är ju inte som att det svämmar över av andra alternativ.

Nä. Synkronitet –där har ni vår tids viktigaste ord. Utan den blir allt annat helt värdelöst.

Med tanke på att det tog under 36 timmar för mig att börja tröttna på semestern så blir det nog inga tio veckor i år. Det är kanske bättre att spara ihop ännu mer till nästa år. Tar man femton veckor i ett svep nästa sommar, så måste det ju synka med någon annan. Annars får jag nog börja se över om jag inte behöver lite mer gudar, väsen och magi i min vardag.