Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Busbaket

Annons

Då var vi där igen – i småkakornas tid.

Och en gång om året kan man väl anstränga sig lite. Resultatet brukar visa tydliga spår av orutin. Inga spritsade strassburgare, inga spröda mandelmusslor men väl några enkla skurna havrekakor, sega nöttoppar och så rullrån förstås.

Pepparkakor då? Jo, men knappast för att någon älskar dem. De har blivit ett måste bara för att familjen ska få leva bus kvällen före julafton – och det gör den.

Maken – iförd papperskasse som ska föreställa bagarmössa – anför styrkorna. Den färdigköpta degen, som sällan är särskilt god, kavlas ut. Trots att måtten är många blir det slagsmål om dem. Principen, makens alltså, är att få ut så många gubbar det bara går utan några spillbitar emellan. De små barnens (i 30-årsåldern) strategi är att trycka ut små granar och hjärtan ur magen på farsgubbens grisar. Och sen är det fritt skapande av resterna och då är vi nere på en riktigt barnslig nivå. Den enda som det är nån ordning på är barnbarnet för han bakar – än så länge – på allvar.

Jag står bredvid och skakar på huvudet. Det är meningen att jag ska grädda kakorna men det brukar bli dottern som tar över för jag lyckas alltid glömma plåten just den där sista farliga minuten. En kaka vill jag gärna baka, en pepparkakskatt som är kvar från min barndom. Katten måste vara rejält arg för svansen är stor och yvig och ibland har jag tänkt att det nog är en ekorre. Fast öronen är runda???

Det blir ett par burkar. Och minst en burk blir över och hittas längst inne i skåpet skamligt långt efter jul.

Men roligt var det.

Mer läsning

Annons