Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag har julsaker framme året om

När det varit tyst för länge börjar man alltid att undra.
"Vad gör ni där uppe?" ropade jag till småtjejerna härom dagen.

Annons
"Vi leker Jesus!" ropade de tillbaka lika självklart som om det vore Barbie.
Jo det stämmer. Jag tog fram krubban för flera veckor sedan. Barnen fick ärva bondgårdsdjur av en nyinflyttad granne och behövde plötsligt ett stall till dem. När fyraåringen föreslog julkrubban, som jag själv inte hade en tanke på, kunde jag inte motstå hennes idé. Barnen gillar verkligen krubban, som nu är utbyggd med många djur och hagar med staket omkring. Ibland går Josef och Maria på utflykt och ängeln får vara barnvakt åt lille Jesus och stoppa om honom med "halm" i krubban av riktigt trä. En skräpig halm som sprider ut sig överallt.
Nu är det i alla fall jul snart så krubban får väl stå framme till dess.
Förra årets jultyg på kökssoffan, med bokmärkesänglar och guldtryck, kändes sorgligt att ta bort efter bara tre veckor. Det sitter fortfarande kvar och snart stämmer tyget med årstiden igen. Julstjärnan likaså. Jag köpte en knallcerise i papper förra året. Den hängde kvar i köksfönstret ända till kräftskivan i augusti, då behövdes den som kräftlykta på verandan. Jag kanske tar in den till advent igen. Och kräftor på nyårsafton har ju faktiskt blivit godkänt.
Att julpynta är inte min favoritgrej.
Men en sak som jag tycker om att göra är pepparkakshus. Vissa år har vi hittat på varianter till stugan och byggt en skräckborg med salta dödskallar på fasaden, eller prinsesslott med röda geléhjärtan. Ett år blev det ett helt stall, med bås och hästhagar. Ett annat gjorde vi en modell av vårt eget hus, med teveantenn på taket och nummerskylt utanför dörren.
När jag var liten gjorde vi också pepparkakshus. Då gjorde mormor en hemmagjord deg, ljuvligt god med massor av nejlikor och farin. Farlig för magen och tyvärr inte det bästa materialet till byggen. Morgonen efter var huset ingen trevlig syn. Taket hade mjuknat under natten och sjunkit in som på en förfallen lada. Allt slit kändes förgäves. Men jag behöll fattningen och hämtade tejprullen och kartong. Jag vet inte om det in- och ihoptejpade pepparkakshuset var så särskilt stämningsskapande. Men jag kände mig ganska uppfinningsrik.
Och nu vet jag i alla fall vem barnen har ärvt den förmågan av. Problem är till för att lösas. Om det sedan betyder att julsakerna måste fram på fel årstid, står jag gärna ut med det.

Helen Granditsky
Redaktör för nya bygga&bo
026 15 96 41
helen.granditsky@gd.se

Mer läsning

Annons