Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Deras lille kille mår gott i magen

/
  • Trött på sjukhuslivet är hon. Samtidigt är det här hon helst vill vara för att kunna känna sig trygg. Risken för nya proppar är stor. Men längtan efter att få vara hemma med Mattias är också stor. I helgen har Theresa haft permission.
  • Överläkare Bo Claesson säger de förlösande orden:– Det här barnet har det bra, han ligger och rör sig här bakom moderkakan. Om det är en propp i närheten så växer de inte som de ska.
  • Läkaren Tanja Malmkvist betyder mycket för Theresa. Det var hon som inte gav sig förrän hon hittade förklaringen till de 15 missfallen; Theresas protein C-brist. Utan henne skulle det inte finnas någon i Theresas mage.

Therese och Mattias graviditet är en resa på stormigt hav.
De är nu i vecka 30 och Theresa har legat på sjukhus i snart tre veckor. Risken för fler blodproppar är stor och de är beredda på ett eventuellt kejsarsnitt.
Under tiden lever en liten kille på 1468 gram gott i mammas mage.

Annons

De har redan fått åka till sjukhuset akut två gånger under graviditeten. Nu ligger Theresa inne. Kanske är det bäst. Här vårdas och kontrolleras hon av förlossningsvården och hematologavdelningen. Fast hon sover dåligt, har ont i lungan och oroar sig är det inget som märks. Hon ser lika pigg, glad och lugn ut som vanligt. Varje dag som går i graviditeten är en seger för en tjej med 15 missfall i bagaget.

– Visst är jag orolig, men så länge bebisen mår bra känns det inte så farligt. Min mamma är nog mer orolig än jag. Hon säger att det inte spelar nån roll hur gamla vi barn är, vi är alltid hennes barn. Så kommer jag också att känna, ler hon.

Den propp hon fick i lungan ville inte lösas upp, vilket är väldigt ovanligt. Risken för fler proppar i olika delar av kroppen är stor. Theresa är mest rädd för att få en propp i livmodern eller i navelsträngen. Då måste barnet plockas ut.

– Min läkare på hematologen är bra, för han är så ärlig. Han säger att han aldrig nånsin har stött på att en patient inte svarar på behandling, säger Theresa.

Hon säger att det känns som allt kan hända.

– Det känns som att det står mellan hematologerna, som kanske vill ta ut bebisen för att kunna behandla mig, och förlossningsfolket, som vill ha bäbisen kvar så långt det går och hålla mig på sträckbänken. Det är upp och ner hela tiden. Själv vill jag gärna ha honom kvar till åtminstone vecka 32. Då ska alla organ i kroppen vara färdiga, sen växer de bara.

Förra veckan var Theresa och Mattias på tillväxtkontroll på förlossningen. De är spända inför ultraljudet då de får se om allt är bra med bebisen.

Överläkare Bo Claesson säger de förlösande orden:

– Det här barnet har det bra, han ligger och rör sig här bakom moderkakan. Om det är en propp i närheten så växer de inte som de ska. Han ligger strax över normalvikt för en knatting i den här veckan, säger han medan han tittar på ultraljudsbilden och har mätt allt som behövs för att kunna uppskatta vikten.

Det finns inget som tyder på att något är fel eller konstigt, visar utraljudet.

– Det här är nån som har rätt mycket mellan benen, säger Bo Claesson och plötsligt ser Mattias rätt nöjd ut.

Sen är det dags för att träffa läkaren som betyder mycket för Theresa och Mattias; Tanja Malmkvist. Det var hon som inte gav sig förrän hon hittade förklaringen till de 15 missfallen; Theresas protein C-brist. Utan henne skulle det inte finnas någon i Theresas mage. Men hon är blygsam, känner sig inte bekväm i hjälterollen och slår ifrån sig berömmet. Hon är glad att se Theresa och Mattias.

– Det är så roligt och så otroligt att du har blivit gravid, säger Tanja.

Hon säger att hon inte har mycket att tillägga efter ultraljudet.

– Det är hematologerna som bestämmer nu, men det blir bra i vilket fall som helst. Det är ingen fara att ta ut barnet nu, om det skulle bli så. Du behöver inte oroa dig, Theresa. Tänk inte så mycket. Lugna ner dig, läget är under kontroll, säger hon.

Under helgen har Theresa haft permission och varit hemma i Skutskär. Nu är hon tillbaka på sjukhuset och bloggar från sjukhussängen.

”Min läkare på hematologen är bra, för han är så ärlig. Han säger att han aldrig nånsin har stött på att en patient inte svarar på behandling.”

Theresa Jonsson

Mer läsning

Annons