Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En lyrisk cirkusprinsessa

/
  • André och Michél med artistnamnen Mr. M och Radomir är två musikaliska bröder som skriver känsliga texter. I februari tänker de ordna en hiphop-jamkväll på Sjömanskyrkan,

På lördag är det premiär för Lyriska Sällskapets andra operett på Gävle teater, Emmerich Kálmans "Cirkusprinsessan". Sopranen Anna Hanning från Sandviken gör sin operettdebut i titelrollen.

Annons
Emmerich Kálmans "Cirkusprinsessan" har fått mig att ändra uppfattning om operetter. Det säger Anna Hanning när jag möter henne i Café Amadeus.

Är inte operett egentligen både mossigt och gammaldags? Är det inte musikal eller opera som gäller?
Precis. Men "Cirkusprinsessan" upplever jag som något slags mellanting mellan musikal och opera. Där finns glitter och glamour men även svärta och tyngd.
Det är stora sångpartier men även mycket dialog. Jag får prata mycket och starkt och det är en utmaning som varit jättespännande.

Hur fick du rollen?
Dirigenten Stellan Alneberg ringde och bad mig provsjunga. Jag fick en vecka på mig att studera in Fedoras stora aria, som är hennes entrésång i första akten.
Den sätter ribban och visar vilken primadonna hon är.

Hurdan är hon?
Furstinnan Fedora Palinska har mycket stolthet och pondus. Hon är väldigt bortskämd. Är van att få som hon vill. Har skinn på näsan men jag tror att hon innerst inne är snäll och mjuk. Hon är en nybliven änka och längtar efter någon att gifta sig med. Men inte vem som helst, förstås.

Hittar du något av henne hos dig själv?
Mycket känns främmande. Hon är en riktig primadonna som står i centrum, tar för sig och tittar ner på andra, framför allt cirkusmänniskorna. De är inte värda kattskit. Det kan jag absolut inte känna igen mig i. Det tar kraft och energi och känns långt från mig själv.
Sen är det klart att jag kan känna igen mig i vissa saker. Hon är spännande och det är roligt att få göra en så extrem människa.
När jag var yngre tyckte jag det var otäckt med teater, att stå på scenen. Att sjunga har alltid känts naturligt. Men att agera, det var jobbigt.
Men det är konstigt, när man kommer över tröskeln och stött och blött det man är ängslig för, då får man blodad tand.
Och här får jag chansen att verkligen ta ut svängarna. Det är härligt att få frossa.

Vem är du?
Jag är född i Östersund och uppvuxen i en liten by fyra mil utanför, Fåker. Där började jag sjunga tidigt för kantorn, Karin Månsson. Hon såg mig, förresten alla i byn som hon fick med i kören.
Jag började sjunga i barnkör i tvåan och efter ett tag ville hon att jag skulle komma en kvart före alla andra och sjunga ensam med henne. Visst, det kunde jag. Senare har jag förstått hur generös hon var som jobbade extra med mig.
Jag är fosterbarn och min familj var inte alls intresserad av musik. Däremot finns det musikintresse i min biologiska familj, som jag haft kontakt med hela tiden. Man kan säga att jag hade två familjer. Jag har tre helbröder, tre halvbröder och tre syskon i fosterfamiljen. Jag har haft dubbelt av allt, på ett positivt sätt. Jag kom till min fosterfamilj när jag var fyra år.

Hur gick du vidare med musiken?
Jag började i musikgymnasiet i Östersund. Det är märkligt men livet har i mycket varit en slump. Det känns som att jag åkt in på ett bananskal många gånger. När jag sökte fanns det musikgymnasium bara i Härnösand, men dit vågade jag inte söka. Jag kändes långt att åka och jag var ju inte så gammal. Medan jag satt och fyllde i ansökan till handel och kontor i Östersund kom SYO-konsulenten och berättade att man just hade bestämt att starta en musiklinje i Östersund. Så jag fick sudda och ändra i ansökan.

Vad betydde den linjen för dig?
Där fick jag möta likasinnade. I Fåker kände jag mig annorlunda. Sång och musik var så starkt för mig. Nu träffade jag andra som var lika hängivna. Därefter sökte jag till folkhögskolan i Piteå, Framnäs, som jag hade hört skulle vara bra. Och där fick jag en fantastisk sångpedagog, Barbro Marklund.
Efter folkhögskolan gick jag högskolan i Piteå i fyra år och tog en sångpedagogutbildning. Och det har jag haft nytta av, inte minst att kunna spela piano. Det gör det så mycket lättare att studera in saker. Jag tror att man har nytta av allt man gör.

Vad drömde du om?
Att kunna försörja mig på musik. Och det gör jag i dag. Det känns otroligt privilegierat. Jag frilansar och det är en ynnest att ha den möjligheten. Även om det inte är så lätt alltid. Det tar mycket energi och det finns alltid en oro.

Vad hände efter Piteå?
Jag sökte till musikkonservatoriet i Birmingham och kom in efter en provsjungning i Sverige. Vi var sju svenskar på skolan. Det var ett spännande år och där fanns en helt annan attityd. Där var det hög status och fint att vara kulturarbetare.
I Sverige ska alla ha sin chans och det är klart, får man inte en chans i skolan så kan det kännas tungt.
I England däremot var det provsjungningar till alla skoluppsättningar. Om man inte dög blev man sågad vid fotknölarna. Det var en jättebra skola där man blev förberedd inför verkligheten.

Hur gick det för dig?
Jag tror jag föll dem i smaken. Jag var ambitiös och ville så mycket. Vi svenskar har gott rykte utomlands. Vi är riktiga arbetsmyror. Jag fick bland annat göra "Figaros bröllop".
En annan fördel var att vi hade fribiljetter till symfoniorkesterns konserter, ofta med världsberömda sångare. Och Simon Rattle som dirigent.
Men sen behövde jag jobb och pengar. Man blir inte fet på studielån och jag hade heller ingen familj som kunde backa upp mig. Jag har fått klara mig själv. Så i England sökte jag en tjänst som sångpedagog på Hammargymnasiet i Sandviken. Det var min sambo som såg annonsen. Jag skrev ansökan på en engelsk skrivmaskin utan å, ä och ö. Sen fick jag sitta och fylla i prickarna för hand. Det såg hemskt ut, jag som tycker om ordning och reda.
Jag fick tjänsten utan att de ens hade sett mig, på heltid och tillsvidare. Det var märkligt. Jag stannade i tre år. Det var otroligt spännande och givande men jag kände att jag ville ha mer tid att sjunga själv. Jag ville stå på scenen, inte vid sidan om.

Du kom snabbt in i musiklivet i Sandviken?
Ja, jag fick jobba med Sandvikens orkesterförening och det var fantastiskt. Sen sökte jag mig till Göteborg, till solistlinjen där Märta Schele var sångpedagog. De tog bara in två elever och där studerade jag i två år.

Och livet i Sandviken?
Jag pendlade för då hade Gustav fått jobb som slöjdlärare på Murgårdsskolan. Vi har varit tillsammans i tio år och han har fått stå ut med mig. I England var jag tio veckor i taget. Vi träffades i Piteå. Han är också musiklärare. Det hade inte gått att bo ihop med en människa som inte håller på med musik eller som vet vilka märkliga villkor det är för kulturarbetare. Han har aldrig sagt nej. I vått och torrt har han stöttat mig.
Efter de två studieåren sökte jag till Operakören i Göteborg och stannade i ett år. När kontraktet gick ut kände jag att jag vågade satsa på att bli frilans. Och då kunde jag lika väl bo i Sandviken, som ligger ganska centralt i Sverige. Jag hade kontakter i Göteborg men även i norra Sverige.
Den första hösten var det ganska tomt, men sedan började det ramla in litet konserter. Och nu har snöbollen rullat igång. Det går över förväntan.
I november gjorde jag "Förklädd Gud" i Göteborg med Mikael Samuelson och Händels "Messias" i Stockholm.

Vad väntar efter Cirkusprinsessan?
Jag har konserter inbokade i vår. I sommar ska jag göra barnopera på slottet i Vadstena. Det är en interaktiv opera för barn med improvisation. Jag hade inte ens hört talas om att det fanns något sådant. I somras var vi på en jätteintensiv kurs, som förberedelse. Barnen kan påverka handlingen, framför allt slutet. "Planeten Opus opera" heter föreställning och handlar om en pojke vars pappa försvinner. Jag är musikens urmoder.

Och sen?
Jag vet inte hur mycket jag kan berätta men jag har fått en förfrågan från Norrlandsoperan och göra en nyskriven operan av Fredrik Högberg. Den heter "Kains kvinna" och handlar om Adam och Eva. Vi skulle ha repeterat i mars, men det har blivit uppskjutet. Nu är premiären tänkt till februari 2005. Vi får se om det blir av.

Tycker du om nyskriven musik?
Ja, jag tror att det passar mig. I ny musiken jobbar man ofta med stora intervall, där det både är högt och lågt. Och jag trivs med att sjunga både högt och lågt.Det har man nytta av i modern musik, där det både är upp och ner, hit och dit.

Är det inte svårt?
Jo, men det är det som är härligt. När det får vara litet konstigt. Jag tycker inte om när det är för lätt.

Har du någon favoritkompositör?
Jag tycker mycket om fransk musik, Debussy, sådana klanger. Och Mozart som alltid finns med. Min önskeroll är Nattens drottning ur "Trollflöjten". Där krävs både höjden och lätthet men också drama i stämman. "Trollflöjten" är en pärla.

Hur ser du på framtiden?
Att få fortsätta som jag gör, att få jobba med inspirerande människor och projekt. Att få sjunga, för då är jag lycklig. Jag måste få sjunga, så är det.
Sen finns barn med i bilden. Jag har ju många syskon och kan inte tänka mig ett liv utan barn. Ibland känner jag att jag har det för bra. Att jag blir straffad om jag väljer sången och att jag inte kommer att kunna få barn när jag vill ha dem.
Men man får prova. Får man inga egna barn finns det fosterbarn. Det är ju inte främmande för mig. Men målet är att göra Norrlandsoperan klart. Och sen...

Kan du se din framtid i Sandviken?
Absolut. Först var jag tveksam men nu tycker jag att det är ett jättebra läge och vi trivs väldigt bra.
Dessutom är det en bra miljö för barn att växa upp i. Jag är ju själv lantstorsa, storsa är flicka på jämtska, och vill inte att mina barn ska växa upp i en jättestor stad. Naturen är viktig för mig. Och kanske vi kan ha djur. Det är också en stor del av mig. Jag är uppvuxen med hästar och älskar att rida.
Att vara i stallet med håret på ända är en skön kontrast till livet i operavärlden där man bedöms hela tiden. Det kan vara påfrestande för självförtroendet. Men man ska vara nöjd med det man har och stå med båda fötterna på jorden. Man kan bara göra sitt bästa.

Hur är operasituationen i Sverige.
Det är väldigt hårt. Det är många sångare och få tillfällen. Många far direkt till Tyskland. Det är också ett liv som kanske kräver att man ska bo på hotell i fyra månader. Därför har jag väntat med barn. Man vet ju aldrig vad som händer.

Du menar genombrottet när du blir världsstjärna?
Precis. Då vet man aldrig. För jag satsar tusen procent. Och om det blir barn kommer jag att satsa till tusen på att bli mamma. Därför har det fått vänta.

Vilka är dina förebilder?
Sångare som Anna Moffo, Barbara Bonney och Mirella Freni. Jag skulle gärna vilja gå på masterclass för Barbara. Hennes liedertolkningar är fantastiska.

Tror du på ödet?
Ja. Och ju äldre man blir, desto otäckare blir det när man tittar tillbaka och inser att allt tycks hänga ihop på något vis. Att tråkiga saker kan leda till bra saker, att något måste ske för att något annat ska kunna ske.

Hur kommer du att känna dig på premiärdagen?
Glad och litet pirrig, så klart. När man jobbat så länge som vi gjort vill man att premiären ska komma så att man får visa upp sig. Man längtar till dagen. Vi har ju jobbat ända sedan kollationeringen i augusti.
Sjunga måste jag göra. Annars blir jag olycklig.

KERSTIN MONK
026-15 96 44
kerstin.monk@gd.se

Mer läsning

Annons