Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Enormt dyrt att leta efter försvunna

/
  • Torleif Michel, yttre befäl vid polisen,  leder sökoperationerna när någon har anmälts försvunnen. Foto: GUN WIGH

GÄVLE Vid årsskiftet slås ett nytt rekord. Då kommer mellan 15 och 20 procent fler försvinnanden än i fjol att ha anmälts i Gävle.

Annons
Torleif Michel är till vardags yttre befäl vid polisen. Utom när man börjar leta efter någon som försvunnit. Då leder han sökoperationen.
- Man blir löjligt glad varje gång vi hittar en försvunnen. Så barnslig är jag, säger Torleif Michel, utbildad på det som förkortas MSO - Managing Search Operations.
Metoden bygger på statistik som den kanadensiska polisen började samla 1977. Hur agerade människor som saknades, och var hittades de? Ungefär hälften av exempelvis senildementa påträffas inom 800 meters radie från där de sågs senast. 94 procent hittas inom en radie av 2,4 kilometer.

Försvunna barn beter sig på ett annat sätt än äldre. I en viss ålder kan de gömma sig och inte ge sig tillkänna när polisen ropar. De skäms och tror sig ha gjort någonting fel.
Saknade, självmordsbenägna personer har ett eget mönster. Polisen hittar dem nära bebyggelse, skogspartier eller vattendrag. Omgivningarna kan vara bekanta.
- De vill ändå ha den tryggheten, säger Torleif Michel.
MSO-kunskaperna styr mycket av insatserna de första timmarna och det första dygnet.
När en person anmäls försvunnen bedömer polisen hur akut situationen är. Det avgör vilka resurser man sätter in. Man tar reda på om den saknade var bekant med området han senast sågs i, vilken väderlek som väntas, om personen var klädd för kyla eller om han var ensam eller i sällskap med någon.

Polisen har ett frågebatteri. När man svarat på frågorna når man ett antal poäng.
Ett lågt antal poäng får polisen att bedöma försvinnandet som "akut insats".
Faran för liv och hälsa är överhängande.
Polismästaren beslutar att räddningstjänstlagen gäller - polisen kan kräva hjälp av allt och alla för att hitta den saknade så fort som möjligt. Främst andra myndigheter, som försvaret, hemvärnet och räddningstjänsten, är aktuella.
- Statsmakten har bestämt att inga resurser ska sparas när det gäller att hitta gamla och barn. Det får kosta vad det vill, förklarar Torleif Michel.
Ett knappt tiotal personer i länet är utrustade med en nödsändare. Bara människor som försvunnit flera gånger och antas kunna göra det igen får en sändare. Gävlepolisen begär hos Rikspolisstyrelsen om tillstånd att aktivera sändaren när det behövs.

Sändaren är pejlingsbar nio timmar i taget vid högst fem tillfällen. Polisen har sammanlagt 45 timmar på sig att krysspejla en position.
Polishelikoptern, numera stationerad på nära håll i Uppsala, kan ta in in signal från en omkrets av tre kilometer i varje givet ögonblick.
Kostnaden är några tusen kronor per person och år. Kommunen betalar, men integriteten kränks.
- När vi drar igång kostar det enorma summor. En sändare är ett samhällsekonomiskt bra sätt att rädda liv. Lider någon av en sådan sjukdom att hon är benägen att försvinna tror jag att de anhöriga är intresserade av att ha en sändare, säger Torleif Michel.

Polisens hundpatruller spelar en viktig roll. Numera har man GPS och en dator där man lägger in genomsökta avsnitt. Vart en hundförare gått märks ut exakt. Har man missat ett parti syns det direkt.
Dessutom poängterar Torleif Michel de "externa" resursernas betydelse. Som hemvärn, jägare, orienterare och privatpersoner.
- Deras engagemang är fantastiskt, säger Torleif Michel.

Mats Hedström
026-15 96 39
mats.hedstrom@gd.se

Mer läsning

Annons