Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mor och dotter våldtogs

/
  • Anna är väldigt rädd för att hennes och barnens identitet ska röjas och vill för barnens skull vara anonym. Hon knyter sin halsduk om huvudet och sveper en filt om sig.
  • Mia Stark från Noaks Ark, Röda Korset, är en av dem som varit ett stort stöd för Anna och hennes familj.
– Hiv är fortfarande skammens sjukdom. Okunskapen är fortfarande så stor och reaktionerna så starka. I Sverige pratar vi inte mycket om hiv och aids längre, som om problemet inte längre fanns. Det finns en rädsla, som jag tror beror på att hiv hänger ihop med två tabun; sex och död. I landet Anna kommer ifrån är sex tabu, i Sverige är död tabu, säger hon. Vi behöver öppna våra svenska hjärtan, prata och bryta fördomarna, säger hon.

I Gävleborg finns omkring 13 barn och 150 vuxna som är smittade av hiv. Hur stort mörkertalet är vet ingen. Anna och hennes 13-åriga dotter är två av de drabbade. Båda blev smittade genom våldtäkt i deras hemland i Afrika.

Annons

– Det var förödande att få veta att jag var smittad, men värre när jag fick veta att även min dotter var det. Jag kan inte beskriva smärtan. Inget jag har varit med om har gjort så ont. Och hon hade inte vågat berätta för någon att hon hade blivit våldtagen. Hon är 13 år...

Anna heter egentligen något annat. Hon är 39 år, välutbildad och pratar mycket god engelska. Hon är saklig och lugn när hon berättar, men blir emellanåt märkbart irriterad på sig själv när tårarna ändå kommer. Hon säger att bromsmedicinerna också påverkar humöret.

För drygt ett år sedan hade hon fortfarande ett ganska gott liv i hemlandet med ett välbetalt jobb för en människorättsorganisation. I hemlighet var hon starkt engagerad i kampen för att homosexuella ska få leva i fred. Homosexualitet är ett brott i landet och ses som en perversion.

– Jag hade en kusin som var lesbisk. Hon var en bra, varm, hederlig människa, utbildad till ingenjör. När det kom fram att hon var lesbisk togs hon till fånga av militären. De sa att de skulle visa henne hur sex gick till på riktigt, hur en man var. Hon våldtogs gång på gång. Efter det tog hon livet av sig. Det var det som fick mig att engagera mig, jag vill bära en fackla för henne, säger hon.

Efter en demonstration tillfångatogs Anna.

– Först satt jag tre dagar på en polisstation. De ville att jag skulle erkänna att jag var lesbisk, vilket jag inte är. Sen fördes jag till en militäranläggning. Där var jag i sex dagar. De ville ha namn på andra demonstranter och på homosexuella. Vissa tidningar publicerar bilder på homosexuella, säger hon.

Jag frågar om förhörsmetoder.

– Jag fick stå i en tunna med iskallt vatten, sen tog de upp mig och slog mig. De sa också åt mig att jag skulle hoppa som en groda medan de slog. Jag stod stilla i tre timmar med armarna rakt ut och hade tunga stenar i händerna. Det finns många sätt...

Blev hon våldtagen?

– O ja, många gånger, militären gör det överallt, det var då jag blev smittad, säger hon, nästan förvånad över att jag inte tagit det för givet.

Tillfångatagandet av demonstranterna var känt i staden. Annas arbetsgivare, andra människorättsorganisationer och brittiska ambassaden protesterade och många skrev på namninsamlingar. Till slut blev hon släppt, men då var hon inte längre välkommen i sin familj.

– Min man var väldigt arg. Han tyckte jag hade skämt ut honom. Han är militär med stort anseende. Dessutom visste han inte att jag hade engagerat mig för homosexuella. Liksom många andra började han tro att jag var lesbisk, trots att vi hade varit gifta i tolv år. Han sa att han inte kunde ha mig i sitt hus längre.

Familjeadvokaten kopplades in och sedan blev det överläggning i den stam mannen tillhör.

– Alla tyckte att det jag hade gjort var hemskt. Min svärmor tyckte också det, men hon tyckte att det fanns förmildrande omständigheter, att jag skött barnen och hemmet bra, därför gjorde de inget mot mig. Men vårt äktenskap avslutades. Min man sa: ”Du kommer aldrig mer att se dina barn.”.

Anna fick en fristad hon sin moster, mamma till kusinen som tagit livet av sig. Men en dag, när Anna inte var där, kom militären till mostern och letade efter Anna. De besköt huset. Mostern vågade inte ha henne kvar. Flykten planerades.

– Allt hände så fort och jag var fortfarande väldigt dålig efter att ha suttit fången. Jag fick en massa instruktioner som jag följde. Jag lämnade ifrån mig alla mina pengar. På natten åkte jag buss till grannlandet. Där fick jag veta att jag skulle flyga till Bryssel i sällskap av en man. Allt bara snurrade i huvudet på mig.

– I Bryssel fick jag veta att jag skulle till Sverige. Jag tänkte: hur ska jag kunna prata med någon där? Hur många pratar engelska?

Nu har det gått lite mer än ett år. Det var här i Sverige hon vid en hälsoundersökning fick veta att hon bär på hiv-viruset. Två av hennes tre barn har sedan dess kommit till Sverige på samma sätt som Anna. Vid deras hälsoundersökning visade det sig att den yngsta även hon var smittad. Då berättade Anna för sina barn att hon också var det. 13-åringen berättade att hon våldtagits.

När Anna berättar om tillfället brister det. Orden räcker inte. Hon sitter tyst länge innan hon fortsätter.

– När min dotter berättade, visste jag vem det var som gjort det, en av min mans vakter. Han var sjuk med sår på kroppen och brukade komma för behandling i barackerna som militärerna kunde gå till.

Barnet som är kvar i landet är försvunnet. Genom sin moster och sina vänner letar hon efter det.

– Jag har inte riktigt kunnat acceptera att jag är så sjuk. Våra liv är så trasiga ändå. Det viktigaste är mina barn, att hitta mitt barn som är kvar, att finnas för dem alla.

– Barnen jag har hos mig mår väldigt dåligt; det ena är skräckslaget över sjukdomen och att bli utstött i skolan, det andra är rädd att bli smittad eller att förlora både mamma och syster.

Men tankarna på sjukdomen kryper ändå inpå, säger hon.

– De kommer när jag är ensam; när jag vaknar, när jag klär på mig, när jag dricker mitt te.

Hon blir trött, illamående och får yrsel av medicinerna, som även spär på ångesten som redan finns där.

– Det är väldigt nedbrytande att inte få jobba och att barnen inte kan gå i vanlig skola utan i SFI. Jag har studerat och jobbat i hela mitt liv. Som tur är har jag Noaks Ark och Röda Korset, där jag brukar hjälpa till. Jag känner att jag hör hemma med människorna där. Jag mår bra när jag kan göra något för andra människor, sträcka ut en hand.

Mer läsning

Annons