Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: En av Gävleborgs främsta konstnärer är borta

Björn Widegren minns konstnären Mårten Andersson som avled i veckan vid en ålder av 83 år.

Annons

Mårten!

Visst är han Hälsinglands störste konstnär genom tiderna, den som i sin konst förvaltat och fört det hälsingska kulturarvet vidare. Men han är så mycket mer. Han är på sätt och vis Hälsingland själv. En trygg storbonde i en rikt smyckad hälsingegård, gnistrande faluröd mot snön. En raffinerad renässansmänniska, lärd och folklig på en och samma gång. Fostrad bland de största föregångare i Florens där han utbildade sig som ung. Hans kolorit är helt hans egen, ömsom hälsingskt folkviseljuv, ömsom het med kryddor från Orienten.

Mårten Andersson när han ställde ut på Länsmuseet 2004. Bild: Henric Lindsten

Nu är Mårten Andersson från Freluga utanför Bollnäs vid 83 års ålder lekamligen borta från jordelivet. Men sällan har väl talesättet att en stor konstnärs verk aldrig dör stämt in så väl som på Mårten.

Jag minns mitt första möte med honom. Det var när jag gjorde ett reportage för GD i mitten på 70-talet i Bollnäs. Hans bilder slog mig nästan till marken. Bildglädjen, färgerna hade en enorm styrka. Och de liknade ingenting annat. Kan man verkligen måla så?

Jo, Mårten kunde.

Han tog den folkliga, hälsingska kulturen och fogade till den renässansens odödliga kultur i Florens. Just folkkonstens möjligheter hade han strax innan upplevt som mycket ung hos dalmasen Jerk Werkmäster hos vilken han gick i tidig lära.

Det var alltid en fest runt Mårten.

Men vid mitt första möte med Mårten fanns också något annat. Ett slags glädje i att som född hälsing komma hem. Det var ju så här det kunde vara! Hälsingeskåp som var mer än ett skåp med gamla anor mot väggen. Över dem fanns något förhöjt. Det var hälsingeskåpet i sig. Förädlat till tron, svept i en sagas skimmer. Ändå liksom så sant återgivet.

Det var fantasin hos Mårten. Han var besatt av den, kunde trolla med den. I den hade Lim-Johan stämt möte med myter och sagoväsen. Jägare med gevär samsades med vilda djur mot en bakgrund av vita slott, gul måne och grönt gräs. Här hade människorna extra konturer som gjorde dem utvalda.

Jag kom att lära känna Mårten väl. Vi blev goda vänner. Jag besökte honom i Freluga, vi samtalade om högt och lågt, fast mest om konst. Han var den födde, självklare konstnären, den som verkligen visste hur det var att måla. Jag minns honom i hans krafts dagar när jag på en kulturresa till Stockholm för diverse uppdrag kom in på Opera-baren. Det var på den tiden man kunde hitta Slas (Stig Claesson) bakom dörren till vänster. Mitt i baren satt Mårten och höll hov. När han såg mig i dörröppningen ropade han: Broder kom och sätt dig! Och det gjorde jag och Mårten bjöd laget runt och livet var en fest. Inte så konstig. Det var alltid en fest runt Mårten.

Hur ofta har den inte räddat mig från mörker och svåra stunder.

Sista gången vi träffades var för ett par somrar sedan på Ol-Andersgården i Alfta (var annars?!) på en utställning. Mårten var, trots vissa krämpor, pratsam, glad och som vanligt mycket generös. Då var han 80 men nyfiken och sprallig som ett barn.

Jag saknar honom redan mycket. Men Mårtens konst finns kvar. För den som likt mig ofta nuförtiden har svårt för så kallad "samtidskonst" med koncept, fåniga teorier och "curatorer" har Mårten Anderssons konst alltid varit en glädje att återvända till.

Hur ofta har den inte räddat mig från mörker och svåra stunder.

Och tänk att jag fick möta Mårten och lära känna honom och hans storartade konst!

Björn Widegren

Tidigare kulturredaktör på Gefle Dagblad

Mer läsning

Annons