Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han fångade snöleoparden

/

Egentligen hör Lennart Sand hemma i de svenska skogarna. Där hittar han sina motiv, djur och fåglar.
Men de senaste åren har Lennart ständigt återvänt till ett speciellt område, till nationalparken Sayan Shushenski i en av de mest avlägsna platserna på denna jord, i sydöstra Sibirien.

Annons
Där har han varit på jakt, med kamera och ritstift, för att fånga den utrotningshotade snöleoparden.
Det är också snöleoparden som han har målat under dessa år. Runt hundra stora oljemålningar som nu i vår ska visas både på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm och i S:t Petersburg.
Men redan nu kan man här i Gävle se Lennarts målningar av både snöleopard och de nordiska djuren. Han ställer upp för sin gamle vän Arne Blom som öppnat eget på söder i Gävle, galleri BlomLund.
Bakgrunden till äventyret i Sibirien är egentligen ett naturprogram som sändes från Falun i slutet av 80-talet och början av 90-talet, med Bengt Lönnberg som programledare. Där träffade Lennart filmaren Erik Fernström. De två gjorde reportage tillsammans och när serien las ner efter 33 program i TV2 fortsatte de två att resa tillsammans, helt privat.
Lennart var nyfiken på nya miljöer och tillsammans upplevde de bland annat Svalbard, Klipppiga bergen, Afrika, Island och Ryssland.

Det var Erik som fick upp ögonen för den sällsynta snöleoparden när han filmade björnjakt för en norsk uppdragsgivare på Kamtjatka. På väg hem mellanlandade han i Abakan i Kaukasien, mellan Irkutsk och Krasnojorsk. Han fick då veta att det fanns ett område på östra sidan av floden Jenisej, upp mot Mongoliet, som skulle upplåtas för jakt för hugade västerlänningar.
Där blev han också varse nationalparken som bildades för 25 år sedan för att bevaras för eftervärlden utan att ha påverkats av människor. De enda med tillstånd att vistas där var parkvakterna.
Just där var snöleopardens nordligaste utbredningsområde.
Så fort han kom hem ringde Erik till Lennart och föreslog att de skulle göra en film och en bok om snöleoparden och med hjälp av Världsnaturfondens kontor i Moskva fick de, efter mycket om och men, tillstånd att åka till området.
Det visade sig nämligen att WWF i Moskva var den enda stora bidragsgivaren till nationalparken och med hjälp av dem öppnades alla dörrar.
Nu har Erik och Lennart varit tre gånger i nationalparken, senast för ett år sedan vid den här tidpunkten. Och det var först vid tredje resan som de två fick se snöleoparden i vilt tillstånd, efter att ha fått tips om att det fanns en hona med två ungar i en avlägsen dalgång.
Det var naturligtvis ett stort ögonblick.
De två hade gått åtskilliga mil i nationalparken och kamperat, både på en pråm och i det vilda. Så äntligen fick de se djuret på omkring 200 meters avstånd. Befolkningen hade lagt ut mat som lockade fram leoparden.
Själv hade Lennart fått åka runt till olika djurparker för att lära sig hur snöleoparden såg ut för att kunna göra sina målningar.

Allt material till boken är klart. Det är en reseberättelse och en bred dokumentation av hela bergskedjan, med fauna och flora. Den översätts även till engelska och ryska.
Meningen är att boken ska säljas med filmen i DVD-format på insidan pärmen och just nu är Erik Fernström i Kirgistan för att försöka provocera fram ett tillslag. Det största hotet mot snö-leoparden är nämligen den illegala jakt som förekommer. För en fattig bergsbo är en snöleopard värd 20 eller 30 årslöner. Efterfrågan kommer från Kina där djuret används vid framställning av alternativmedicin.
- Det är så ruttet så det är inte riktigt klokt. Genom att sätta ljus på situationen hoppas vi att tjuvjakten minskar, även om den inte kommer att upphöra. Vi försöker sätta fokus på problemen, säger Lennart och berättar att man tror att det finns mellan två och femtusen frilevande snöleoparder inom detta mycket stora område runt Himalaya, Tibet, Mongoliet, Kina och Ryssland.
Erik Fernström försöker nu locka fram tjuvjägarna genom att agera som tänkbar köpare och försöker filma uppgörelserna så att banditerna kan arresteras.
Filmen är förresten redan såld till ett antal länder, Sverige och SVT.

Hur jobbar du inför en sådan här bok?

Vid sådana här resor, när man bär allt i ryggsäck har jag bara med pastellkritor och kol och kameran. Annars sitter jag gärna och tecknar i gömslen eller djurparker. Det är ett slags krokiförfarande. Man sitter och tecknar snabba kolskisser. Sen när jag kommer hem sprider jag ut dem på golvet och plockar dem som karaktäriserar djurarten bäst.
När jag sedan gör den på duk brukar jag använda mig av skinn och i fallet med snöleoparden, av fotografier.
Hemma har jag mängder av skinn. Det kan var abåde päls och fjäderskrud. Jag brukar ta ur en fågel, salta litet och lägga den i torkskåp en halvtimme. Sen kan jag lägga den i lådor med malmedel och plocka bara fram en orre i februari till exempel. Jag lägger den bredvid mig när jag målar.

Hur kom du in på att måla djur och natur?
När mina kompisar spelade fotboll klängde jag i trän och samlade fågelägg. Det var inte fult på den tiden och min biologilärare sa att det var en mycket bra hobby. Men jag fick bara ta ett ägg ur varje bo. Sen satt jag på biblioteket och läste om fåglar och däggdjur och gjorde egna små böcker i skolans rättskrivningsböcker. Jag ritade flera, bland annat om falkar och ugglor.
Min morbror var landskapsmålare och mamma målade också, så jag fick tidigt lära mig att handskas med oljefärger. Och det hela var bara en process. Jag hade planen färdig från början. Det var bara fråga om tid när jag kunde säga att jag försörjde mig på mitt måleri. Jag var strax över 30 år när jag kunde säga det. Dessförinnan hade jag bland annat skrivit naturkåserier i dagspress och i jakt- och fisketidningar. Och det ledde till att jag fick möjlighet att ställa ut originalen.

Vad är tjusningen med ditt yrke?
Jag kan inte riktigt peka på det annat än att jag får ägna mig åt det som är det roligaste som finns. Jag kan må dåligt om jag inte får måla så mycket som jag har lust med. Motiven står och trängs här uppe i hjärnan, bara på vänt. I det fallet är jag lyckligt lottad. Det är många som blir störd av att stirra på en vit duk och inte veta vad de ska göra.

Det har gått bra för dig. Du är känd över hela världen.
De senaste 15-16 åren har jag fått vara med i internationella sammanhang, till exempel Birds in Art i Amerika. Det är en årliga internationell utställning som börjar på ett museum i Wisconsin och sen går runt till olika museer under ett år. Dit söker mellan 1200 och 1300 målare från hela världen och man tar in mellan 80 och 100. Jag har varit med 13 gånger. Sen har det varit både samlingsutställningar och separata i USA och England.

Du är populär i USA?
Jag har sålt en del, till och från, till Amerika. Men utbudet där är så stort att man drunknar. Och om man tror att man ska kunna göra sig någon karriär där, då får man faktiskt bo där och så får man måla litet mer kitsch. Det ska vara starka färger och det är noga med detaljerna och det stämmer inte riktigt med det sätt jag vill jobba på.

När började du resa?
Min motivkrets, det är landskapet hemma. Men jag fick blodad tand när jag reste i Afrika med Erik och fick måla elefanter och sånt. Jag har alltid haft inställningen att djurmålare som ena dagen målar pingviner och andra dagen elefanter, de är oseriösa. Men när jag själv hade provat på, då tänkte jag att det är ok, bara man lär känna djurarten i fråga. Så nu har jag målat isbjörnar och allt möjligt. Det var roligt att prova på något annat än de här tallarna, rävarna och älgarna. Men jag återkommer hela tiden till svenska motiv.

Hur är marknaden nu i Sverige?
Visst är det en dalgång. Jag vet många av mina kolleger som har återgått till gamla lärarjobb. På 80-talet kunde man bli irriterad om någon ville köpa en litografi i stället för en oljemålning. Men det är bra att det vände så man fick komma tillbaks till verkligheten.

Jag har sett att du finns på Internet. Vad betyder Internet för konstnärer?
De som surfar idag är mest yngre som har affischer på väggarna. Men det kommer, det är jag helt säker på. Jag har sålt över Internet, men inte mycket.
Marknaden är tuff, men jag känner att det är på väg upp. Man ser i auktionskatalogerna att det har vänt. Ska man köpa konst så ska man nog skynda sig.

Vilka är dina förebilder? Vad är bra konst för dig?
Det som är ärligt, till att börja med. Jag har mina förebilder i sekelskiftets återvändande parissvenskar. Det är en hel rad och de är lika bra allihop. Liljefors står i ett fack för sig.

Du är även jägare?
Nu måste jag erkänna att jakten har börjat rinna av mig med åren. Jag flugfiskar mer frekvent. Det där med jakten, jag börjar tycka att det är otäckt att hålla på och slafsa med blod och inälvor. Och när råbocken kommer ut i gläntan och man höjer bössan. Och solen letar sig ner. Då tänker jag, ska jag förstöra den här upplevelsen med att trycka av. Då låter jag bli och går hem i stället.

Hur mycket går du i skogen?
Varje dag, en till två timmar. Jag går upp tidigt, runt halv fyra och går direkt till staffliet. Jag har en ateljé hemma i stan också. Jag målar fram till halv tio. Då äter vi frukost och sen sticker vi ut i skogen och går med hundarna till tolv - ett. På eftermiddagen går jag till posten och sånt. Sen på kvällen är jag helt slut och sover ofta vid nio. Och då är jag utsövd halv fyra och kan måla i lugn och ro innan telefonen börjar ringa. Så gör jag varje dag. Det är en väldig disciplin.

Har du skissblocket med dig i skogen?
Nej, hundarna vill inte att jag ska stanna. Men jag går ut enkom för att måla, en heldag med kaffetermos och ryggsäck. Då åker jag till ett ställe på måfå och går och tänker att i dag blir det nog inget målat. Så sätter jag mig i en glänta i skogen och ser så mycket att jag nästan blir stressad. Då måste jag väljas något innan solen har flyttat på sig. Jag är väldigt snabb när jag friluftsmålar så jag kör igång, målar i tre timmar och åker sen hem och ställer målningen mot vägen så den får torka. Därefter bearbetar jag den. Så kommer de flesta rena landskapsbilderna till.

Du får det att låta så enkelt. Du sätter dig i ett gömsle så kommer djuren på parad.
Man måste lära sig var gömslet ska stå och så lägger jag ut åtlar också. Den här tiden på året brukar jag ha en permanent åtel där jag lägger slaktavfall. Nu är det förbjudet men jag har gjort det genom åren ändå. Litet längre fram får jag björn, räv och kungsörn och alla de andra, korpar, kråkor, skator, nötskrikor, en hel del titor och annat.

Björn var ju ovanlig för bara tio-femton år sedan.
Ja men när jag sitter i en kamrats gömsle runt Rättvik kan jag se sju åtta olika björnar på en natt. Det är helt otroligt vad björn det finns och min fru såg en vid vår stuga för inte så länge sedan. Jag tycker att björnen också har rätt att finnas. Det händer sällan någonting med björnar. Jag får säga som Jan Guillou att i Sverige måste vi ha världens dummaste björnar, för de anfaller bara folk med vapen i hand. Jag kan inte minnas att någon björn har anfallit en bärplockare. Konfrontationerna är ofta provocerade av jägare.

Vilket är nästa stora projekt för dig?
Min fru talade om för mig att förra året var jag borta i fyra och en halv månad. Jag får nog hålla mig hemma ett tag men jag skulle vilja göra något om permafrostregionen. Jag skulle också vilja göra en bok som heter Tusen teckningar.

KERSTIN MONK
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44

Mer läsning

Annons