Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Å, min triangel!

Annons

Opera för alla

Sandvikens Symfoniorkester, Concordiakören, Forsbacka Kammarkör, Hudiksvalls Kammarkör , medlemmar ur Symfonikören:

Dirigent: Stellan Alneberg

Solister: Eva Berggren, sopran, Erika Andersson, mezzosopran, Glenn Kjellberg, tenor, John Sax, baryton.

Presentatör: Gunnel Bergström

Verk av Wagner, Puccini, Rossini, Bizet, Wagner och Mascagni

Jag har inget djupare förhållande till 1800-talsopera, även om metalband som Tristania, där norska sopranen Vibeke Stene sjöng tills helt nyligen, öppnat mina öron för sångstilens sanna kraft och uttrycksfullhet. Steget mellan metalmusik och opera är inte så långt: det storslagna, passionerade och ödesmättade förenar, liksom det högljudda.

Jag tänker på det, när jag ser den företrädesvis äldre publik som proppfyller Gevaliasalen. Sandvikens Orkesterförening söndagsbjuder på blandat operagodis, och med totalt 150, mestadels lokala, musiker, körsångare och solister på scen är det givetvis många i publiken som känner någon däruppe. Rena släktträffen alltså, men också en eftermiddag med stundtals stor musik.

Opera handlar om kärlek och krig, om otillåtna passioner som levs ut, hejdlöst. Handlingen är ofta invecklad, här leder operaexpert Gunnel Bergström oss genom programmet. Fast jag vet inte om så mycket behöver förklaras, egentligen. Musiken är lätt att ta till sig, underhållande och fartig.

Men, men och käre nån, vad stråkarna spelar falskt i början. En och annan skev eller gnekig ton brukar inte göra mig så mycket. Snarare kan det imperfekta skapa liv, skilja livemusik från det inspelade perfekta, men alltför mycket skevande i följd är hemskt. Och här låter det plågsamt illa, som tur är ändå bara i de första numren, sedan rätar det upp sig. Kanske nerverna spökade, de flesta i orkestern är ju amatörer.

Annars spelar orkestern mycket bra under Stefan Alnebergs ledning, vältajmat, med schwungfull energi och gott humör. Inte minst träblåsarna visar sig på styva linan i flera av numren. Redan i inledande ouvertyren (Ödets makt, Verdi) hörs ett fint klarinettsolo av Lars Skoglund. Även harpan har en framträdande roll, suveränt trakterad av Stina Hellberg. Och triangel: mycket vanligare i operamusik än i annan.

Den stora kören sjunger för kung och fosterland. Damerna är klädda i olika nyanser av grönt och blått, vilket skapar fin färgvariation. Men varför måste herrarna vara paketerade i mörkaste grått? Bland solisterna är Eva Berggren mest uttrycksfull, med en röst som berör på djupet. Fråga mig inte vad det är, en självklar utstrålning och förmodligen medfödd förmåga att förmedla känslor.

Ett par höjdpunkter är fantastiska Pace, pace mio Dio av Verdi och ett par nummer ur Puccinis La Bohéme, ett i duett med tenoren Glenn Kjellberg. Glenn å sin sida sjunger med en röst som ibland låter aningen klämd, men med stort, mjukt vibrato och också han med övertygande närhet till stora känslor. Erika Andersson trollbinder som intensiv Carmen och visar komisk ådra som Rosina i Barberaren i Sevilla, tillsammans med sambon John Sax, stadig baryton. Men över tjugo nummer blir för mastigt. När klockan är över halv sju och tre låtar återstår sviktar orken, min ork. Orkester, kör och sångare däremot ångar på, ända in i avslutande Påskkören av Mascagni.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons