Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anpassa er, vi är ett företag!

/
  • I högskoledebatten svarar Michael Gustavsson i dag  Lars-Torsten Eriksson som skrev den 18/11. Gustavssons första artikel var införd 12/11.

Annons

Att Lars-Torsten Eriksson vill diskutera den regionala högskolans nytta och funktion uppskattar jag (GD 18/11). Inte minst för att det viktiga samverkansuppdraget kommer i fokus.

Låt mig först förtydliga: jag är inte emot samverkan. Tvärtom. Vi skall rikta oss mot allmänheten. Vi skall informera om vår verksamhet. Vi skall samverka på alla sätt vi kan tänka oss – men utan att svika vår akademiska integritet. Vetenskap bör, även när vi samverkar, bedrivas på vetenskapens villkor. Samhället är betjänta av oss som professionella forskare och lärare, inte lakejer.

Vad jag vänder mig emot är att samverkansuppgiften missbrukas. Att den kamouflerar, som vetenskapshistorikern Sven Widmalm uttrycker det, en pengatvätt av skattemedel.

Varför ska högskolan utföra forskning som borde vara bolagsbaserad? Varför skall skattemedel avsedda för den statliga högskolan utveckla det privata näringslivet? Varför skall högskolan i samverkans namn eftergivet tillgodose företags och andra organisationers behov?

Inte kan det väl vara för att, som Eriksson påpekar, IT-tekniken gör denna typ av samverkan lättare? Och varför är det ett problem, som Eriksson tycks mena, om FoU-satsningar görs utanför högskolan? Skall vi, likt ett företag, konkurrera med industrins produktutvecklare?

Forskningens autonomi är avgörande för vetenskapen. Den handlar om att forskningen skall ske på vetenskapens egna villkor oberoende av vad politiken, religionen eller marknaden önskar. Riktiga forskare försöker ju till och med stå fria mot sina egna önskningar.

Tord Ekelöf, professor i elementarpartikelfysik i Uppsala, påpekar i UNT (10 mars 2008) att samhällets olika behov kunde formuleras ”först när grundforskningen kommit så långt att en teknisk utveckling kunde skönjas.” Han belyser grundforskningens företräde med några exempel: ”Vem upplevde behovet av att kunna generera elektrisk kraft och distribuera den i samhället innan de grundläggande lagarna för elektriciteten upptäcktes? [.] Vem formulerade behovet av radio och television innan lagarna för elektromagnetisk strålning upptäcktes?”

Tillsammans med bland andra Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, och Harry Frank, professor i innovationsteknik slår samme Ekelöf larm om dagens situation (UNT 31 augusti 2008). Utan fri forskning ingen vetenskap! Det gäller fortfarande. Det omgivande samhället har otvetydigt nytta av den fria grundforskningen. Men denna långsiktiga nytta förutsätter att forskarna inte anpassar sig till ekonomiskt eller politiskt formulerade krav på forskningens resultat.

Den oro jag uttrycker i min förra artikel (GD 12 november 2008) är som synes inte bara en humanists oro. Det är en forskares oro. Bekymret går alltså inte enbart att relatera till olika ämnens olika villkor, som Eriksson antyder.

Så till Högskolan i Gävle. Att värna om den akademiska friheten i Gävle handlar naturligtvis inte om att värna elfenbenstornet. Det handlar i stället om att skydda vetenskapens roll i det demokratiska projektet. Som gäller lika mycket Gävle som i hela landet.

Det handlar om medborgarnas rätt till kunskap och utbildning som inte är dikterad av politiken eller marknaden. Det handlar om den oberoende analysen av kulturen och samhället utan hänsyn till politiska och kommersiella intressen. Det handlar om det förutsättningslösa, ibland obekväma, sanningssökandet.

Men, det handlar också om den långsiktiga sociala, ekonomiska, kulturella och tekniska utvecklingen som alltid kräver en forskning som inte begränsas av den kortsiktiga politiska eller ekonomiska nyttan. På alla dessa områden kan högskolan fylla en regional funktion.

Högskolans profilering och strategier handlar dock nästan uteslutande om beställd, behovsmotiverad och tillämpad forskning. Men frågan är om en högskola kan kallas en högskola om den drivs som ett företag, det vill säga endast styrs av efterfrågan. Bättre då att skapa fristående forskningsinstitut, där forskare anställs på rätt premisser.

Men visst, det behövs behovsmotiverad forskning. Och den moderna högskolan skall rymma både-och, som Leijonborg uttrycker det. Men det bestickande är att högskolan inte vill respektera den viktiga rågången mellan fri forskning och behovsmotiverad eller riktad forskning. Den tycks inte ens vilja ha någon fri forskning.

Nej, tjänstemännen vill inkorporera den fria forskningen i den riktade. Utan att fundera på hur till exempel historia skall bli hälsofrämjande. Eller vad en litteraturforskare skall bidra med i tillämpad teknik? Poesi för ingenjörer? Kulturella perspektiv på ventilationsanläggningar?

Vad kommer sedan? Skall högskoleförvaltningen bjuda ut politiskt korrekt forskning utförd av kuvade statsvetare? Det som regionens politiker önskar. I samverkans namn och för regionens bästa.

Inte bara historiker och statsvetare utan även matematiker, fysiker med flera vet att innehållet i deras respektive vetenskaper inte kan styras eller bestämmas av politiker, byråkrater eller ”kunder”. Men centralstyret säger: Glöm bort era professionella insikter! Anpassa er! Vi är ett företag!

Till slut, det mest väsentliga. Högskolan i Gävle är inte ett regionalt innovationscentrum. Men den är heller inte ett universitet. Högskolan viktigaste regionala funktion borde därför vara att erbjuda bildning och utbildning till regionens innevånare.

Eftersom all högskoleutbildning ska vila på vetenskaplig grund och eftersom denna grund i de flesta fall är just grundforskning kan man fråga: Hur skall en högskola som, enligt ledningen, huvudsakligen skall inrikta sig på tillämpad och behovsmotiverad forskning kunna utföra utbildningsuppdraget om den fria forskningen stryps?

Mer läsning

Annons