Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Årsboken minns "den sovande staden"

/

GD Kultur om årsboken från Gästriklands kulturhistoriska förening. I år bland annat om författaren som beskrev Gävle som "den sovande staden".

Annons

Det känns märkligt, men framför allt sorgligt, att det inte är Göran Severin som lämnar över årets ”Från Gästrikland”. Göran Severin, som har varit ordförande för Gästriklands kulturhistoriska förening och redaktör för årsböckerna under många år, gick bort tidigare i år. Barbro Sollbe har tagit över rollen som redaktör för årets ”Från Gästrikland” och skriver i ett fint minnesord: ”Göran gjorde aldrig någon stor affär av sig själv. Han var klok, ambitiös och plikttrogen och delade med sig av sin tid och sina kunskaper på ett generöst sätt. I hans stora vänkrets visste vi att vi alltid kunde lita på honom. Saknaden är stor.”

Hon konstaterar att det är en tuff uppgift att ta vid efter Göran Severin.

En årsbok har det trots allt blivit, med ett porträtt av författaren Annie Åkerhielm som pryder omslaget.

LÄS MER: Lasse Ekstrand om Gävle strand

Texten om paret Åkerhielm är den som jag läser med störst nöje i årets bok. Lars Biörck skildrar Annie och Dan Åkerhielms tid i Gävle, en förnäm tidningsduo som gjorde storslagen entré i staden 1906 men som några år senare fick lämna med svansen mellan benen. Men först lät Annie Åkerhielm en bomb brisera i stadens borgerskap. Romanen ”Den sofvande staden” skildrade Österhamn, en förtäckt beskrivning av Gävle, men ingen behövde tveka om vilken stad som Åkerhielm syftade på, inte heller vilka de personer var som hon hade gett nya namn.

Biörck skriver: ”Gävle med sina raka gator är dessutom en sällsynt tråkig stadsmiljö i deras ögon. Men värst av allt, här finns vare sig den framåtanda eller den spontanitet de var vana vid. Gävleborna är tillbakadragna och något högfärdiga”.

Intressant är att dra paralleller till det man kan höra i dag, från inflyttade Gävlebor, som vittnar om att det är svårt att slå sig in i sociala sammanhang.

Roligt är också att få ta del av mottagandet som romanen fick i Gävles tidningar. Lars Biörck ger känslan av hur det måste ha surrat i staden kring denna skandalskildring.

Stig Gavlén återvänder i sitt bidrag till Furuviksparken, vars Furuviksbarn han berättade om i ”Från Gästrikland 2012”. Nu är det parkens kulturbyggnader som han går igenom. Han gräver där han står, kan man säga, och samma sak kan sägas om Tage Klingberg som är brukspatron i Mackmyra och som här skriver om hur det gick till när Olof Elfbrink köpte Mackmyra 1814.

Annie Åkerhielm kan räknas till kändisarnas skara, men alla levnadsöden som skildras i ”Från Gästrikland” är inte lika celebra. Elias Roos, en ”arbetsam skolman” som föddes 1776, tillhör den skaran. Men även om hans historia inte är lika spektakulär som paret Åkerhielms, finns det ändå ett intresse av att se Gävle med hans ögon. Samma sak gäller för Lippe Rohlén, men då under tidigt 1900-tal (Barbro Sollbe skriver om henne). Lippe Rohlén var gift med stadens brandchef och startade bland annat kaffestugan i Hemlingby, bara för att nämna en detalj.

Efter att ha läst ”Från Gästrikland” känner man hur ens rötter i landskapet har förgrenat sig och blivit starkare.

Mer läsning

Annons