Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han visar hur

/

Annons

Som så många andra intresserade jag mig tidigt på ett självklart, barnsligt sätt för Gandhi. Alla behövde pickadoll, inte han!

Att det också hade att göra med en lust för det brittiska, språket och det snälla och det stygga i nationen, förstår jag i dag när jag kastar mig över de indisk-brittiska författarna, de där mer eller mindre bosatta i London, det är ju något stimulerande med dubbelheten hos en Zadie Smith, en Vikram Seth – eller en Rushdie.

En finlandssvensk bosatt i Indien (Bangalore) är Zac O’Yeah (egentligen Sakari Nuottimäki). En resenär med vida, alldeles vanliga och exempellösa strävanden i den religiösa sfären, underbara anspråk i en lika förmäten som undrande vardag, som blir heligdag – särskilt för bleka västerlänningar. Jag vet, för jag drogs till och med ett tag in i mysteriet kring guru Sai Baba – jo, been there, done that – och då hade jag ännu inte läst O’Yeahs ”Guru”, som kom 2004, där han riskerade liv och lem och på ett underbart, insiktsfullt låtsassystematiskt sätt kartlägger de nysekteristiska lockelserna i Indien – andlig turism och ”ashram-hopping”...

”Mahatma!” har ett lugnare, mer kronologiskt anslag, icke desto mindre praktiserar han sin resa, nagelfar och beskriver Gandhis asketism, pacifism och förlåtelse av fienden.

Herreminje. Hur är det ens möjligt att läsa en bok om något så... off?

Zac O’Yeah visar hur.

Vi får allt, hela Mohandas K Gandhis resa från födelsen den 2 oktober 1869 till mordet den 30 januari 1948. Zac O’Yeah följer smidigt i hans spår, hans berättarröst sträcker sig genom Gandhis egna citat, stannar till vid valda, pikanta och historiska ställen och delar upp och sammanför tiden i London som blyg studerande där letandet efter vegetarisk kost är ett både sorgligt och dråpligt kapitel, tiden som jurist i Sydafrika där något väcks till liv, tiden tillbaka i Indien 1909 där hans aktivism för ickevåldsprincipen Satyagraha (”sanningens väg”) och Ahimsa (”undvikande av våld”) också ledde till misshandel och fängelsedomar – men han menade alltid att han skulle dömas till hårdare straff med teorin att om fängelserna fylldes av aktivister skulle de till slut rämna – och hans aldrig sinande publicistiska iver som gör att vi i dag kan läsa honom som på nytt.

Zac O’Yeah gör på den vane resenärens vis, han funderar förnimmer, betraktar och beskriver, bildar och vänder oss upp och ner. Det är förståelse, någon gång fascination, men aldrig fanatism.

Zac O’Yeah har skrivit en fantastisk bok. Igen.

Mer läsning

Annons