Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lysande, beundrad, övergiven

/

Annons

Däckad av en förkylning tillbringade jag ett par dagar hemma med Marianne Höök. Hennes journalistik var lika snygg och elegant som hon själv. Vässade formuleringar, en stil med en undertext som tassade liksom förstrött, aldrig bråkade eller busade.

Hon skrev så där som ingen längre gör. Nu bloggas det – journalistiken, sägs det, har via nätet fått en ”ny dimension” som en webbguru skrev i Svenskan häromdagen. Jo jag tackar jag, för den ”dimensionen”. Den kan bestå av hemsidor dit uppgifter skickas utan att källorna är kollade. Och språket... Nej, vi talar inte om det.

Femtiotalet var Marianne Hööks stora årtionde (hon var född 1918). Då fanns veckotidningar som Vecko-Journalen och Idun som odlade stilen. Den som inte kunde skriva blev utkörd.

Man fostrade pennskaften (som det lite nedlåtande hette). Stilens riddare som kunde offra det mesta för en elegant formulering, bara den inte var var plump. I dag gäller motsatsen. Man söker en nedrighet där annars var stil.

Jolo fanns där och den elake Stig Ahlgren som min snälla mamma erkände att hon gärna läste. Men inte kallades dessa män för pennskaft. Den etiketten var reserverad för kvinnorna.

Marianne Höök, ”Höken”, var ”det blonda pennskaftet”. Stilen, närvaron, tycks hon ha haft från början. Hon skrev snabbt, kastade in läsaren i skeendet på en gång. Det här var år när jag i skolan brottades med uppsatser som måste skrivas med inledning, avhandling och avslutning. Varje mening skulle ha subjekt och predikat. Och aldrig börja den med och eller men. Med dessa två ord fick man bara samordna satser. Nu. Huggs meningarna. Av. Lite varstans.

Marianne Höök brydde sig förstås inte om fumliga och klumpiga regler. Men hon förnyade språket med smidig elegans. Hon var alltid begriplig och en ren njutning at läsa.

Den legendariske tidningsmannen Buster von Platen basade över Vecko-Journalen och skickade ut Marianne Höök till Sovjet (där hon blev den förste renodlade turisten som skickade hem reportage). Marianne Höök som även i klädvalet var elegansen själv – hon förstod inte varför man måste klä sig i säck och aska som vi gör i vårt skrå i dag – blev tvungen att byta från djärvt urringat till sedesam blus vid besöken på kolchoserna.

Hon skickades till Japan. Senare när hon blev ambassadris i Persien – så väl hon spelade den rollen! – skrev hon därifrån och från länderna däromkring

Men än mer känd blev hon för personporträtten och kolumnerna. Hon var kolumnisten man talade om. I dess fria form hällde hon metaforerna. I sina texter, även i reportagen och personporträtten, kommenterade hon det hon såg och upplevde.

Det var aldrig fråga om sådana frågor och svar som är så vanliga i dag.

Hon gör 1961, i Svenskan förstås, ett underbart porträtt av den gamle högerledaren Jarl Hjalmarsson (sedermera landshövding i Gävle). Vackert, vänligt, hullingarna med vilka hon fångar honom har hon lindat i bomull.

Han säger något mindre övertänkt om u-länderna (tredje världen hette så då).

Marianne Höök säger inget då men hemma vid skrivmaskinen tillrättavisar hon honom. Vänligt men bestämt. Och tillägger: ”Men det ska vi inte förstöra dagen med”.

Varför skriver ingen så i dag?

Svenskan blev ett problem för henne. Eller rättare sagt för chefredaktören, den ökänt koleriske Allan Hernelius. Hon hade radikaliserats, umgicks med Erlander (Aina och Tage var bröllopsvittnen när hon 1961 gifte sig med ambassadören Dick Hichens Bergström).

När Allan Hernelius ringt lite för ofta för att klaga på hennes åsikter i kolumnerna sökte hon sig till Aftonbladet och började där skriva sina ”Tyckt”.

Hon umgicks med Gunnar Fredriksson, chefredaktören. Med Dieter Strand, kolumnistkollegan. med ”Palmes pojkar” som de kallades. Och med Palme själv... Hon var nog svag för maktens män.

Mellan nysningarna läser jag den tjocka boken med texter, samlade av Annette Kullenberg. Här finns utom reportage, kolumner, personporträtt, radioprogram, tre böcker (två är samlingar av kolumner, den tredje en monografi över Ingmar Bergman) också aforismer och filmrecensioner, dikter, dagböcker och brev.

850 sidor. En riktig tegelsten. Men texterna håller än. Jag har strövat igenom denna självständiga republik som hennes skrivande är. Till och med de skönhetsråd för läsarinnorna som Damernas Värld publicerade i särtryck i slutet på fyrtiotalet. Utan att hon nog visste om det förespråkade hon redan då GI-metoden (skippa kolhydrater som bröd och potatis)! Till och med ett par reklamtexter om bananer (!) består av lysande prosa.

Hon var sådan, Marianne Höök.

Det var inte för ämnet man läste henne. Men för stilen. Enda anmärkningen: För korrekturläsningen i ”Får man vara lite tilltalande i det här samhället?” skulle Marianne Höök ha skämts.

Denna framstående, beundrade journalist, med en Dorothy Parkers penna och en filmstjärnas utseende, söt som en hel konfektask, var privat djupt olycklig. Hon hade två barn, tre olyckliga äktenskap. Den 17 april 1970, 51 år gammal tog hon sitt liv.

Annette Kullenberg, själv journalist av en yngre generation, men lite i Marianne Hööks anda (hon kände henne) har skrivit en starkt berörande biografi om henne. Lite spretig, den upprepar sig, men den borrar djupt; släpper ingen fråga, även om inget svar finns.

Kullenberg har gått grundligt till väga. Talat med barndomskamrater, vänner, kolleger, släktingar, barn och barnbarn.

Traumat tycks, som så ofta, ligga i barndomen. När Marianne bara är drygt sex månader gammal är den tre personer stora familjen på väg från Västerås där Marianne är född till Värmland och morföräldrarna.

De gör ett uppehåll i Kil, för att där sova under natten då modern i deras hotellrum hänger sig.

Detta får inte Marianne veta förrän långt senare. Alla lägger locket på. Något skamligt har ägt rum, Hon växer omväxlande upp i morföräldrarnas starkt frikyrkliga hem på landet i Värmland och i Västerås där fadern, stum och känslokall mot dottern, är ingenjör vid Asea. En hushållerska anställs.

Morfadern blir ljuset under Mariannes barndom. Minnet av det bevarar hon livet ut.

I sitt liv återkommer Marianne nästan aldrig till barndomen, vare sig den i Västerås eller i Värmland. Moderns självmord kommenteras inte.

På så sätt bearbetas inget. Alla tiger. Frågan måste ha hängt där tydligt: Varför övergavs jag av min mor?

Mer läsning

Annons