Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rapport om Le Clézio

Annons

J.M.G. LE CLÉZIO

Rapport om Adam

Översättning: Aslög Davidson

Norstedts

Det var med ”Rapport om Adam” (på franska ”Le procès-verbal”; mycket mer prosaiskt, inte sant?) årets nobelpristagare både debuterade och slog igenom.

Året var 1963. Le Clézio var blott 23 år, Algerietkriget rasade, den nya franska romanen, experimentell så det förslog, var tongivande. Men det här var mer ett (knä)fall för Camus, all ungdoms förförare.

Le Clézio var som kommen från en annan, mycket yngre, mycket mer ungdomlig planet. Här kom någon som gav en Robbe-Grillet, en Michel Butor, en Claude Simon en match.

Det var den trion som med aldrig sviktande noggrannhet studerade, och återgav; ”verkligheten” (jo, det är nog bäst att citera den).

Vad ser man genom fönstret när man åker tåg? Hur ser en dörr ut? Ett bord, ett par stolar?

Den sortens frågor. Att återge är att återge är att återge.

Men nu något annat. Året därpå, 1964, kom han ut i Sverige.

Nej, det var inte bara det där blonda, nästan snaggade håret, som vi som var unga då så väl minns.

Och det var inte bara det att han mer såg ut som en idrottsman än en författare (vi har alla fördomar).

Nej, det var något annat.

Det var något i tilltalet. I berättarhållningen.

Något personligt kanske, något subjektivt.

Så här började han:

”Jag har två hemliga ambitioner. Den ena av dem är att skriva en roman så beskaffad att om hjälten dog i sista kapitlet, eller i värsta fall drabbades av Parkinsons sjukdom, skulle jag bli övermannad av en störtflod anonyma och smädliga brev.

Jag vet att ur den synpunkten är ’Rapport om Adam’ inte riktigt lyckad. Felet är kanske att den är alltför allvarlig, förkonstlad och mångordig; den är skriven på ett språk som ur en halvt realistisk dialog sväller ut till något som leder tanken till kalenderbitarens pedanteri.

Men jag misströstar inte om att längre fram kunna fullborda en riktigt effektiv roman, något i samma anda som Conan Doyle, som vädjar inte till publikens smak för sanningen – genom svepande linjer i den psykologiska analysen och belysningen – utan till dess känslosamhet.”

Vad var detta för gyckel?

Att så där redan i inledningen komma dragandes med et misslyckande.

Att han skulle ha skrivit på annat sätt!

Och driften med Conan Doyle?

I dag ser jag ju koketteriet i den här författarhållningen. Men som nittonåring var jag imponerad, i den åldern stör en inte koketteri.

Och, förstås, nyfiken.

När jag läser den i dag tycker jag kanske att den åldrats lite. I detaljerna. Men inte i hållningen.

Det är det där att se världen på nytt. Som såg man den för första gången. Den känslan finns kvar.

Nu ger Norstedts ut romanen på nytt lagom till dagens nobelprisutdelning.

Samtidigt kommer tre andra titlar: ”Skattsökaren”, ”Vandrande Stjärna” och ”Öken”

Tag och läs!

Mer läsning

Annons