Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stig Andersson i kort format

/

Gävlepoeten Stig Andersson är tillbaka med en diktsamling som inspirerats av ett livslångt läsande av den japanska kortdikten. Politisk dikt samsas med universums oändlighet, konstaterar Kristian Ekenberg som har läst ”I själ och hjärta”.

Annons

I våras vällde haikudikterna in, när Gefle Dagblads kulturredaktion efterlyste läsarnas treradiga skildringar av våren.

Men Gävlepoeten Stig Anderssons ”I själ och hjärta” är inte ett resultat av denna intensiva kampanj. Hans intresse för den japanska och kinesiska kortdikten sträcker sig tillbaka till 1965 och har följt med honom genom hela livet, även om han hittills inte har samlat det som han själv skrivit i en diktsamling.

Senast gav han ut ”Dikter ur Tunnbrödsarkivet”, för ett par år sedan, men vågar sig nu alltså på att kläda även kortdikterna i bokkostym.

Den reducerade formen kan lätt bli banal, men när den lyckas, när dikten träffar, ger ordkargheten en sällsam kraft.

Kortdiktens form tillåter även en daglig produktion, där raderna blir som dagboksanteckningar. Stig Andersson har publicerat dem i stort sett i den ordning som de har tecknats ner. Därför ger samlingen känslan av att följa en människas toppar och dalar under en tidsperiod, med grubblerier kring liv och död som ersätts av politiska utbrott och korta nedtecknade scener ur det vanliga livet som pågår.

De mittersta raderna dras ofta ut, ”som en reverens till mina gamla vänner Basho, Buson, Shiki” skriver Stig Andersson i ett följebrev. Han är inte förskonad från kortdiktens banalitet – ingen som skriver i formen är det – men här finns flera exempel på lyckad reduktion.

Mest tycker jag om de anspråkslösa dikterna, som håller sig nära marken, i vardagen. De som lyfter mot rymden har svårare att hitta en unik röst. Stig Andersson kallar sig själv för ”social- och poesiarbetare” och har arbetat som socialarbetare i många år, med allt som det för med sig av närstudier av tillvarons mörker. Därför drabbar diktraderna med barn i huvudrollen hårdare, med vetskapen om att det som skildras har en förlaga i verkligheten. Som när han skriver:

”En flicka bär sin lillebror mot

axeln. Barnet bökar ner sin gråt i

nyckelbenets varma grop.”

Hans politiska poesi för tankarna till Göran Greiders diktande på Twitter. Här vinner dikterna på bokens upplägg, att de inte sorterats in tematiskt utan att näven-i-bordet-raderna om samhällets tillstånd blandas med vemodiga existentiella funderingar och naturbetraktelser.

En politisk dikt som väl representerar tonen i dem lyder som följer:

”Något isande drar genom samtiden: De orättmätiga

förmögenheternas, de självpåtagna privilegiernas

förespråkare. Solidariteten har nötts ner

– utan blodspillan.”

Läs Stig Andersson, alla ni som skrev haikudikter så flitigt i våras, och inspireras!

*

Läs mer: Hitta alla artiklar från GD Kultur här

Läs mer: Missa inte det senaste – följ GD Kultur på Facebook

Läs mer: Krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons