Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den kulturella klasskampen

/

Annons

Gäsp... hade vi inte den på 70-talet? Jag menar, när vi gick man ur huse i olika parader och spelade på allehanda instrument?

När alla var med och målade på gigantiska väggtidningar eller när varje kvarter med självaktning hade ett eller flera kollektiv som producerade egen kultur?

På det glada 70-talet gick undertecknad på Konstfack.

Den ”kulturella allemansrätten” var en brinnande het fråga, även om begreppet inte var myntat ännu; till vardags kallade vi studenter den kort och gott för ”klasskampen”.

Många slagord fanns det, det är omöjligt att komma ihåg alla, men innehållet var entydigt: det gällde att krossa ”finkulturen” och bereda plats för ”arbetarkulturen”.

Borgarbrackornas kultur var en sjuklig utväxt på samhället, samhället som byggts av arbetarna.

Fram för en folkets kultur!

Det har gått 35 år och man hör inte dessa slagord så ofta numera.

Varför det? Kan man undra.

Kanske beror det på att saker och ting har framskridit?

Har klasskampen gjort avtryck, är kulturen i dag mer integrerad än den var då?

Spelar medierna en annan roll? Är skolan mer elev- och kulturtillvänd?

Är vi rent allmänt mer medvetna om vår kultur, vad det är och hur vi lever med den, hur vi identifierar oss kulturellt?

Som jag ser det från mina perspektiv som lärare på Estetiska programmet och bildkonstnär har utvecklingen inom kulturområdet varit helt fantastisk omvälvande och – revolutionerande!

Inte minst inom skola och utbildning är kulturen i dag både förankrad och integrerad.

Dels genom den kommunala Kulturskolan, dels gymnasiets Estetiska program och kärnämnet estetisk verksamhet, dels genom de mängder av konstnärliga och kreativa utbildningar som erbjuds av till exempel högskolan.

Här har en lavin gått fram och i det nya perspektivet är konst och kultur i dag – jämfört med på 70-talet – något som inkluderar, inte exkluderar.

De konstnärliga utbildningarna väljs av elever ur alla samhällsklasser. Här – och i massmedierna och på internet (inte att förglömma) – rullar alla kulturyttringar runt i en enorm smältdegel av upplevelser, uttryck, kommunikation, språk, attityd, identitet... vi radikala konst- och lärarstudenter på 70-talet hade inte ens i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss den utvecklingen.

Därför tycker jag att parollen ”kulturell allemansrätt” känns som eko från det förflutna. Den kulturella allemansrätten är redan här och har varit det länge.

Varför upprepa detta slagord om och om igen?

Varför tror Mikael Strömberg i sin debattartikel i GD 28 november att ”de gamla dynastierna och föreställningarna om högkultur inte kommer att lägga sig utan strid”? (Ursäkta, men just den meningen är som direkt tagen ur ett manifest från 1970; den är så omodern att jag brister i skratt!)

”Deltagarstyrd kultur”, absolut, det låter bra, men vad är det för fel att vara ”åskådare”?

Är inte kultur kommunikation, även utåt? Är det bara de som är med som får uppleva... eller ska ALLA vara med? Samtidigt? Varför får inte den som kan någonting riktigt bra visa det och dela med sig av det?

Vad är det för ett gammalt kulturkomplex som ruvar här – fortfarande? (Ja, för det kan väl inte vara Jante-lagen?)

Kulturen är i dag en företeelse som bygger broar över samhällsklyftorna, på det finns många goda exempel inte minst i Gävle.

Men inte ens det är något nytt!

Frågan är om det inte är och alltid har varit kulturens själva kärna och uppgift: att växa, spränga, förändra, omdana, skapa om och om igen?

Och om den tillåts göra det – växa, gro och knoppa av – då är ”den kulturella allemansrätten” ett slag rakt ut i tomma luften och inget annat än ett (tämligen förlegat) politiskt slagord.

Ja, värre än så, den är något som cementerar och i värsta fall kväver.

Det är därför, tror jag, som till exempel Widegren och Gradvall känner sig provocerade.

I egenskap av kulturens tillskyndare förväntar de sig mer substans.

En kultur som är, utan fanor och storstilad retorik.

En kulturell identitet, som inte behöver nagelfaras eller förklaras, gång på gång.

En kultur som inte är politiskt villkorad.

Mer läsning

Annons