Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En underbar doft av terpentin . . .

/
  • Nystädat & nyskällt. Julbord och ateljéhund på East Park Street Art.
  • East Park Street Art: Iris Santén, Johanna Fröjd, Veroniqa Perzon, Emil Eriksson och Pia de Veen. I kväll är det öppet hus på Hofors nyaste ateljéförening.

Om det finns ett (kultur)liv efter kulturhuvudstadsåret kan det levas i Hofors. Här längtar kulturen varken tjänstemannamonument eller EU-miljoner, här är allemansrätten i skogen och konsten utövas mitt på bruket.

Annons

– Hofors är inte vackert vid ett första ögonkast, men kanske vid det andra eller det tredje...

Säger Emil Eriksson, tillsammans med Pia de Veen, Iris Santén, Veroniqa Perzon och Johanna Fröjd, konstnär och verksam på Östra Parkgatan 2 i Hofors. I tio år har ateljéerna funnits här, Iris och Veroniqa var med från början. Huset, en före detta rambutik, ägs av Bengt-Göran Berg (som också förestår Galleri BGB på andra sidan).

Efter tio år var det dags för Hoforskonstnärerna att organisera sig, så föddes ”East Park Street Art”, ateljéföreningen som invigs i kväll.

– Ja, nu jäklar har vi fejat klart, nu är Hoforsborna välkomna, säger Iris och skrattar. Färg har ju en tendens att fastna lite överallt. Som i öronen, man vaknar på morgonen med engelskt rött på kudden...

Lite motstånd, inte för sakens skull, men inget tas för givet, här arbetar man med sin konst av ren och skär vilja.

Det är visserligen mer utrymme än man tror i den gamla rambutiken, ändå står man ganska nära varandra, utom Iris som har övervåningen.

Händer det att ni ryker ihop?

– När, faktiskt inte, säger Johanna, inte än! Det är inga problem, vi är ju självständiga och arbetar mycket olika.

– Kör man fast, säger Emil, tar man en lov här inne, kollar de andras idéer, då brukar det släppa...

Kan man blir för inspirerad, så man börjar ”sampla” de andra?

– Det finns alltid en risk så det får man se upp med, säger Iris.

– Vi har så skilda bildspråk, det blir mer en diskussion, säger Johanna.

– Vi delar det kreativa, så det finns en stor förståelse, säger Pia. Det är som en fristad, här kan man komma och gå som man vill.

– Och ha det stökigare än hemma! skrattar Veroniqa.

Alla har de sin uppgift här, sitt kreativa hem och sin uppgift. Fast medan Johanna just nu längtar bort till ett ”artist in residence” någonstans utomlands, kommer Emil inte att flytta ”förrän Ovako är rosa”.

Känner ni er udda i Hofors? Det blir lite tyst kring de juldukade bordet.

– Jag får ofta höra att jag provar på så många saker, säger Veroniqa. Människor tycker att man är modig som vågar – själv tycker jag bara att jag är obeslutsam! Man borde kanske oftare se sig själv genom andras ögon... inte så dumt kanske...

Men Hofors konstliv då, finns det?

– Det blomstrar! säger Pia. I alla fall om man järmför med Bagarmossen där jag bodde förr, här var det så lätt att träffa människor som höll på med samma saker.

– Många kommer till utställningarna för att de känner en, säger Johanna. Men det är också jätteviktigt att ställa ut utanför Hofors, där man kommer för konstens skull.

Bildar en förening gör de mest för sin egen skull, kanske blir det ett och annat samarbete, men Johanna medger att det lilla föreningsbidraget man väntar är en välkommen julpeng, utifall att hyresvärden måste höja hyran (som redan i dag är lägre än låg och ”knappt täcker värmekostnaderna”). Hyresvärden Bengt-Göran Berg är också en förutsättning för föreningen, enas de om, utan honom skulle de inte ha ateljéerna, någon som hjälper till med inramningar vilken tid på dygnet som helst och en garanterad utställning vid jul varje år.

– Han är guld värd, säger Veroniqa. Han är så vänlig och intresserad av konst. Och nu har han tagit hand om min moppe över vintern också!

Iris liknar honom vid Hofors Kahnweiler, Picassos välgörare, och plötsligt har nästa års tema för samlingsutställningen börjat diskuteras. Liksom omgörningen av Hofors: En ny infart planeras liksom en svensk snabbmatskedja – till Emils stora glädje. En stor fråga är skönheten och Hofors. Konstnärerna på Parkgatan önskar sig en tävling om bästa offentliga utsmyckning på platsen vid rondellen.

Har man bestämt sig för ett offentligt verk?

– Nä, dit har man inte kommit än, men man har bestämt sig för ”spaljéer”, säger Johanna i en grimas.

Men låt då någon konstnär formge dem!

– Ja, och bevara gamla polishuset därnere, det är snyggt, säger Iris.

– Det är dåligt med offentliga verk här, finns det ens något? säger Emil som minns hur han som liten lekte ubåt på ett ”ofrivilligt” offentligt verk, ett utställt ringverk vid busshållplatsen vid Värnavägen.

– Det skulle behövas något lekfullt, barnvänligt, säger Veroniqa.

– Ja, som Dan Wolgers lekskulptur i Bagarmossen, har ni sett det? säger Pia. Det är som en jättelik marsipantårta!

Det surrar kring bordet igen. Iris fortsätter upp till sina astronauter i sitt eget planetarium, Veroniqa samlar ihop allt kring dottern som hon ska hem och steka pannkakor till, Emil måttar sin anatomibild i naturlig storlek (beställningsverk av en läkare) där skelettet visar fingret och Pia och Johanna, som också jobbar med animationer, har en filmidé och ett företag tillsammans.

Allt det som Iris beskriver som kladdigt och rörigt har ställts i lådor och vaggor. Endast några verk på varje vägg. Hyacinterna doftar ända ut i snön, i fönstret hänger Johannas ”skalliga” julgransglitter.

Hofors är mörkt och kallt. Och fullt av konst.

Fotnot: I kväll invigs ”East Park Street Art” med Tomtekväll i ateljéerna på Östra Parkgatan 21, med glögg och pepparkakor, konstlotteri, ansiktsmålning och alster till försäljning. Kl 17 till 20.

Mer läsning

Annons