Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förlåt Ester, jag glömde…

Annons

Kul att vi. äntligen, har fått en rejäl kulturdebatt här på kultursidan.

Slängarna är hårda men så ska det väl vara i en riktig debatt som gäller kulturens innehåll. Det enda vi egentligen borde diskutera.

När jag hörde kommunfullmäktiges sega debatt om kulturhuvudstaden i höstas sa en del stolta som deltog att det var en ”bra kulturdebatt”.

Det var det inte. Det var vittnesbörd med tungomålstalande. Om något som redan var bestämt.

Talare efter talare gick upp och vittnade om hur förträffligt allt var med detta kulturhuvudstadsår. Och då förstås, indirekt, om hur förträffliga de själva var.

Andra, inte lika förträffliga, trodde att man kunde tjäna pengar på den kultur den kulturella allemansgröten erbjöd.

Lika fel det. Man tjänar inte pengar på kultur. Särskilt inte på den där kulturgröten som vem som helst anses kunna vispa till.

Det är inte kulturens (konstens) uppgift att tjäna pengar. Möjligen kan det, med oerhört mycket tur, bli en bieffekt. Men då får inte gröt stå på menyn!

Att tjäna pengar kan aldrig vara målet för kulturen. Det är bara blå dunster…

Lite övertoner finns i debatten som jag känner mig tvungen att ta upp.

Det viktigaste är: Man måste ha rätt att inte gilla atonal musik utan att för den skull blandas samman med Hitler och dennes motstånd mot ”urartad konst”.

Sen har jag sett lite rörande kommentarer till att jag inte är särskilt begeistrad i vissa avantgardistiska yttringar.

I ett snårigt inlägg från ”Interacting Arts” (var får dom allt ifrån) trodde de interaktiva att jag blev provocerad av upptågen. Ja till och med att det väckte ”ångest” hos mig eftersom ja skulle tillhöra en ”förbisprungen kulturelit”.

Jag kan då säga att har man Shakespeare som sin samtida blir man aldrig ”förbisprungen”.

När det gäller elektroniska, atonala upptåg i IDKAS eller någon annans regi blir jag inte provocerad, inte ens irriterad.

Däremot oftast uttråkad.

De där interaktiva hade också ett bekymmer: Publiken i åskådarkulturen var ”tacksam”!

Är inte det fantastiskt? Man har problem med en tacksam publik!

Jag säger med Pär Rådström – hur ska publiken vara för att vara lagom tacksam?

Varför är jag tacksam när jag på Dramaten sett Shakespeares ”En vintersaga i Ingmar Bergmans regi? En skakande upplevelse som visar att människans existentiella grubblerier är sig evigt lika historien igenom.

Ja, varför är jag tacksam över att få vara med om det? Jo, inte bara för det storartade spelet av lysande artister. Utan för att jag delar min existentiella utsatthet med likasinnade. Jag inser att jag inte är ensam. Att konsten där i teaterns mörker förenar oss, ger oss tröst.

Ester Lundvik i Gamla Gefle ringde mig häromdagen och ville att jag i apropåspalten i går skulle berätta om att det på söndag är ”Södersöndag”.

Ester är pigg och öppnar sina portar som förr om åren.

Och så glömde jag det.

Förlåt!

Mer läsning

Annons