Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här basar museet för Hedvigs samlingar

/

Annons

Hon älskade hemslöjd och textil konst och skapade Sveriges största textilsamling. Jo, jag saxar ur katalogen till utställningen ”Smaken och kapitalet”. Vitsig titel. Och välfunnen ska det visa sig.

Hon hette Hedvig Ulfsparre den här kvinnan som kom att betyda så mycket för hemslöjden och den textila konsten. Hon kom från Helsingborg, var adlig och varmt krist-en; levde mellan 1877 och 1963, utbildade sig till Röda korssyster i Stockholm.

Och kom att hamna här, i Gästrikland där hon utförde sin pionjärgärning.

Vad var det som hände?

Jo, 1904, i juni kom Hedvig Ulfsparre till Hofors herrgård. Där bodde brukspatronen Per Eriksson ensam. Han var skild, hade gått igenom en blindtarmsoperation och behövde någon vid sin sida. Kunnig i sjukvård, förstås.

Hedvig Ulfsparre var själv konvalescent efter en lunginflammation. Sannolikt blev hon inbjuden till Hofors för rekreation.

Men hon blev lite mer. Inte så lite heller. Hon blev husfru; passade till det tyckte väl brukspatronen, för hon hade kulturhistoriska intressen, utbildning och god smak. Och hon var adlig. Sånt smällde högt på den här tiden. Gör så kanske än i dag.

Hon trivdes från första stund i Hofors. Fann luften utmärkt (fastän hon bodde så nära verket). Lugnt och skönt. Hon dröjde sig kvar, dag efter dag, månad efter månad (var nog inte så ovanligt på herrgårdarna förr; tankarna går onekligen till kavaljererna på Ekeby hos Selma).

Och så var ju brukspatron tät. God för åtskilliga miljoner. Vid sin död 1928 efterlämnade han fem av dem.

Denne Per Eriksson var från Västmanland, med generationer av bergsmän i släkten och hade handplockats av Wallenberg till bruket i Hofors. Ägde jordbruksutbildning samt administrativa talanger. Han skulle göra Hofors bruk framgångsrikt, det var uppgiften. Men den lyckades han.

Han var omtyckt, en far för brukets arbetare, just en brukspatron med pondus och socialt ansvar. Men han saknade en värdinna, någon som kunde representera på herrgården.

Hedvig Ulfsparre fann sin roll, spelade den väl. Han var industrimannen, hon den som ville rädda det gamla åt eftervärlden. Hon var samlare av bondeepokens kulturarv, han av pengar.

Livet på herrgården var representativt. De två stod varandra nära men utställningens upphovskvinnor talar blott om innerlig vänskap. Vi sena tiders barn får väl tro vad vi vill, men också lita på att de två vägleddes av Kristi bud. 26 års åldersskillnad därtill (brukar inte alltid ha så stor betydelse...).

Per Erikssons pengar kom väl till pass. Det var med deras hjälp Hedvig Ulfsparre kunde bygga upp sin enastående samling.

Det var i början på 1900-talet. Industrins hjul snurrar. Det är ungefär som nu. Många ser varningstecken. Hur ska det gå med kulturarvet?

Hembygdsrörelsen kommer i gång. Start uppifrån. Hemslöjden likaså.

Man låter renovera herrgården. Hedvig styr och ställer med den ålderdomliga kåken som moderniseras. Det gamla blandas upp med nationalromantisk hemslöjd, inne de här åren på 1910-talet.

Hedvig tog kontakt med Thyra Grafström på NK:s textilateljé. Denna hade god smak, bred textil skolning. Och nu kom till herrgården i Hofors mattor, gardiner, kuddar och annat skapade av de främsta textilkonstnärinnorna.

Det var en höjdpunkt för textilkonsten i Sverige vid den här tiden. Det ansåg i alla falla Hedvig Ulfsparre. Och hon satt på allt det här fina. Det var så det började och hon (och vi) kan förstås tacka denne Per Eriksson för det.

Hennes samlande blev en passion. Tidens goda smak och kvalitet rådde. Vi ser hur ”smaken och kapitalet” går i takt; allt samordnas, de två är beroende av varandra. En vacker sannsaga.

De som anlitades var namn som Märta Måås-Fjetterström, Annie Frykholm, Hilda Starck Lilienberg, Märta Christensson och arkitekten på modet, med Gävlebyggnader på ritningar, Ferdinand Boberg.

Vilken klang i de här namnen!

En särskild förkärlek hade Hedvig till Märta Måås-Fjetterström och det var ju förutseende investeringar.

Hedvig själv tyckte om att brodera och gjorde en hel del. Handarbete höll ju alla på med. Och Hedvigs största roll – hon hade många – var den i hemslöjdsrörelsen. Man skulle i Gästriklands hemslöjdsförening ”ge nytt liv åt det gamla”.

Hon arrangerade utställningar, for på inköpsresor. Hon samlade och samlade. Hon älskade spetsar, vilket syns väl i utställningen.

Oj, nu måste jag skynda mig. Hon flyttade till Kungsgårdens herrgård, drömde om att där efter hennes död skulle bli textilt centrum. Så blev det inte. Mycket skingrades. Samlingen, cirka 10 000 föremål tillföll Nordiska museet. Jag minns som i går turerna på 70-talet då de fanns i Forsbacka. Ekonomin...

Sen kom de 1984 till Högbo och 2005 till länsmuseet.

Här har de fått ett fint hem. Delar av allt det vackra förvaltas nu på museets nya basutställning. All heder åt Ann-Marie Björk och de andra kvinnorna som fixat detta.

Jag tror det blir succé.

Mer läsning

Annons