Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hyfsa debatten!

Annons

Som framgår av böcker som Konvergenskulturen, Allt mitt är ditt, och Interacting Arts Deltagarkultur har deltagande blivit ett aktuellt ämne i kulturdebatten.

Den diskussion om deltagarkultur som pågår i GD kräver ett visst tillrättaläggande. Det är tydligt att Micke Strömberg läst Deltagarkultur, lika tydligt är det att Björn Widegren inte har gjort det.

Det blir därför nödvändigt att hyfsa debatten, eftersom den präglas av begreppsförvirring. Ett problem med åskådarkultur är dess auktoritära struktur: å ena sidan de upphöjda artisterna, å den andra den tacksamma publiken.

På denna grund ställer vi oss frågande till de exempel på ”deltagarkultur” som Widegren nämner i sin replik.

Denna form av studentikosa upptåg och ohejdad amatörism är fullkomligt inordnad i åskådarkulturen. Separationen mellan konstnär (burkkrossare) och betraktare (den nedskvätte) är total. Deltagarkulturen bygger på en annan mediestruktur. Den överskrider inte gränsen mellan producent och konsument genom provokation, utan genom ett samskapande utifrån gemensamma premisser.

Det är tyvärr vanligt att man konstruerar en falsk motsättning mellan åskådarkultur och deltagarkultur, när deltagarkultur egentligen blott är ett sätt att utvidga kulturbegreppet, och upphäva den beklagliga polariseringen mellan kulturfältets producenter och konsumenter. I en deltagarstyrd kulturform ges alla parter verktyg att handla och agera.

Intressant nog är det inte bara Gävle som eftersträvat deltagardrivna verksamheter, även i Lunds ansökan är deltagarkultur ett framträdande inslag.

Men oavsett vem som vinner kampen om EU-pengarna: de kulturformer och medier som i dag vinner mark tvingar fram förändringar i kulturfältets maktstrukturer.

Det är oundvikligt att det väcker ångest hos en förbisprungen kulturelit.

Malin Neuman, Axel Löfving,

Interacting Arts

Mer läsning

Annons