Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I huvudet på en intellektuell kulturflummare

/

Annons

”Jag har mött så många utbytbara kulturhuvudstäder med samma gamla opera- och teaterhus.”

”I idén om en gemensam ”europeisk kultur” finns en slagsida åt det kulturella arvet manifesterat i byggnader och utanpåverk. Jag tycker innehållet, vad man faktiskt utför i byggnaden, är roligare.”

”De gamla dynastierna och föreställningarna om ”högkultur” kommer inte att lägga sig utan strid”.

Rätt gissat. Först och främst: Vad menar Mikael Strömberg i GD:s kulturdebatt med ”föreställningar om högkultur?

Tänk att en så erfaren kulturskribent som Strömberg i praktiken lämnar öppet mål efter sig. Han vill ge sken av att vara en fri kulturdebattör.

Men i själva verket företräder han en mycket målmedveten och aktiv antikultur rörelse som vigt sina liv åt en enda sak; nämligen att med intellektuella konstruktioner och politiseringar, hålla liv i en stor myt. Myten som säger att högkulturen (oftare föraktfullt kallad finkulturen) endast skulle vara borgarnas utsugande och nedtryckande elitverksamhet på den vanliga människans bekostnad.

Med vilken rätt kallar denna rörelse nedlåtande Beethovens ”nia” eller Verdis Requiem eller hans opera Aida för ”åskådar- eller konsumtionskultur”?

Detta är ju innehållet i de tjusiga och dyra konsert och operahus som Strömberg nedvärderar till förmån för innehållet i ”deltagarkultur”!

Den som alla ska kunna vara med i utan några elitistiska förkunskaper. Men så har han också fått starkast möjliga draghjälp av en professor på Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, som kallar den klassiska repertoaren för ”event och hamburgerkultur”.

Ja, det är värre än så. Denna rörelse, som till vardags huserar under paraplyet avantgardism/ modernism, anklagar dessutom våra musikinstitutioner för att envisas med att ”ensidigt idissla gamla kadaver”, syftandes på Brahms och Beethoven… vilka denne professor anser är ”klingande manifestationer från en mumifierad värld bestående av förljugen salongskultur”.

Är detta månne en lånad retorik från Lenins dagar kan man undra? Att ovan nämnde professor (Dan Laurin) samtidigt gjort karriär på ännu äldre ”kadaver” bestående av barockmusik, är bara ägnat att avslöja den obefintliga självkritiken. Ett riktigt underhållande självmål! Om allt detta kunde man läsa i SvD 9 mars 2003… vilket sedermera inspirerade mig till att ge ut en bok om svenskt kulturliv på 1900-talet, med huvudfokus på det statliga musiklivet. Bokens titel får jag antagligen inte nämna här…

Vad har nu detta med kulturstadsfrågan att göra? Allt!

Citerar därför Strömberg vidare:

”Grundtesen i Gävles ansökan innebär att vända perspektivet från åhörar– och konsumtionskultur till deltagarkultur. Det handlar om en utvidgad åskådarroll, där alla upplevelser är lika sanna.”

Vad döljer sig egentligen bakom liknande kulturella flumteorier? Ett citat hämtat från SR P2 härom året borde skingra dimman. En ung ”rebell” fick där utan motstånd hämningslöst undervisa svensk musikpublik, i hur man istället för att ha abonnemang på filharmonin, ”borde samlas kring naturliga ljud i vardagslivet, där en gummisnodd borde jämställas med en Stradivarius” i musikaliskt värde!

Är jag då emot denna kulturstads satsning? Nej, inte nödvändigtvis. Jag och många med mig är mot att man slår in öppna dörrar och därför kastar bort stora pengar som kunde behövas till annat. Inte stora jämfört med den totala kommunbudgeten. Men onödiga med tanke på att Gävle redan är och alltid har varit bra på bredd och folklighet snarare än elitism inom kultur.

Inget konserthus i världen har väl så mycket folkmusik, elektrisk eller inte, som Gävles konserthus. Folkets Hus vore ett mer adekvat namn…

Är det bara jag (och Björn Widegren) som finner det märkligt att allemans-kultur-folket aldrig reser krav på att också pengar till idrottsarenor borde gå till den icke elitistiska allmänheten, spelandes hockybocky lite här och där? Borde inte en sådan deltagaridrott ge nog upplevelser istället för den ytliga ”konsumtion – och åskådarkultur” som nu gäller på Brynäs matcher.

Men vi har ju korpidrott som deltagaridrott! Just det. Och vi har redan massor av ”korpkultur”. Det var därför jag skrev något om att slå in öppna dörrar. Hur har någon kommun råd med det idag?

Varför vill Strömberg lägga 100 miljoner på ”deltagarkultur” typ IDKA:s ljuddagis, egentligen? Är det för att han aldrig kunde finna en egen (deltagar)plats i finkulturens eller finidrottens elitistiska ”skrytbyggnader”? Är det därför en människa väljer att istället försöka bli Guru inom anti-kulturen? Som en slags avundsjuka eller hämnd, likt Palmes som det berättats för mig, när han misslyckades med att bli påläggskalv hos moderaterna, ”hämnades” med att bli så mycket större hos anti-moderaterna.

Det är nog mycket värre än så. Strömberg är inte alls för någon allemanskultur till folkmassorna. Han har ju likt alla sina anti-klassiska Gurus, typ Stockhausen – Eiler och Feiler, gjort karriär på musikalisk anarki, som högst 1 promille av folket har (perversa) preferenser för, om ens det. Enligt vetenskapliga systemregler kan ingenting livskraftigt byggas med hjälp av anarki, allra minst bestående kulturvärden. Att nämnda kulturanorektiker hela tiden säljer in sig med finare ord som ”experimentell” - ”spegling av vår samtid” – ”utveckling” etc. är bara ägnat att lura likasinnade eller okunniga.

Är det inte pikant så säg, hur en ”kultur”-journalist som Strömberg, med ovan nämnda preferenser, kan bli inkvoterad i Statens Kulturråd, bli skribent i en stor kvällstidning och dessutom få bre ut sig 12 timmar i SR P2 / P1 kanaler, som nu senast i november?

För att inte tala om vilka känslor miljardrullningen vid det spektakulära nya Norska operahuset måste ha väckt hos Strömberg och likasinnade. Jag menar med tanke på den ytliga ”konsumtions och åskådarkultur” som där kommer att erbjudas…

Till slut: Ale Möller spelar folkmusik från olika regioner. Symfoniorkestern däremot spelar ”världsmusik” på riktigt. Det gör för övrigt alla symfoniorkestrar och har så alltid gjort. Att Grieg, Chopin och Sibelius både spelas och älskas bokstavligen av hela världen, borde inte ta mer än högst två minuter att räkna ut för en normalbegåvad människa. Alltså, på tal om att slå in öppna dörrar även där…

Mer läsning

Annons