Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen debatt, tack!

Annons

Debatt är bra. Ja, den är livsviktig.

Hur ofta hör jag inte de där orden. Ofta uttalade av politiker, tjänstemän, kulturlivets företrädare.

Alla är ense. Debatt, en fri press tillhör det omistliga. Värdet kan aldrig överskattas. Utan en fri debatt ingen demokrati.

På det beröm för att vi i Gävle har två olika tidningar som, var och en på sitt sätt bevakar kulturlivet. Det som gör det roligt att bo i Gävle, brukar det sägas, är att man kan läsa två olika kritiska granskningar, två olika kommentarer.

Frid och fröjd alltså i den bästa av världar?

Nja, inte riktigt, visar det sig.

För så en dag är inte den där debatten, tidigare så omistlig för demokratin, det där ställningstagandet, så roliga och omistliga längre.

Det var ju liksom inte meningen, förstår man efter att satsningen på att Gävle skulle bli kulturhuvudstad fått respass av juryn, att det kritiska samtalet, kort sagt debatten, skulle leda någon vart.

Det skulle bara finnas där. Liksom. Det som fulmäktige beslutat (utan att ha förankrat det hos folket) skulle ligga fast. Orubbligt.

Debatten var bara en garnering. Den skulle bara finnas där så att man kunde visa att människor visst kunde få komma till tals. (Bara inget beslut blev ändrat.)

När jag läser Anna-Karin Ferms bittra kommentarer till debatten (bland annat det jag skrivit och sagt) tänkte jag först:

Låt henne vara bitter och ledsen. Låt henne leva ut sin besvikelse genom att gjuta sin galla över mig.

Jag förstår hennes situation. Att vara så stenhårt övertygad och sen falla så tungt. Jag kan ta hennes utfall.

Men nu var ju jag bara en del i den stora debatten.

Vad företrädarna bakom satsningen borde tänka på är: Hade vi förankrat nog? Var detta en satsning för den representativa demokratin? Borde den inte ha föregåtts av en debatt i en valrörelse?

Anna-Karin beskyller mig för desinformation. Vi efterlyste gång på gång besked om vad man ville söka på. Konkreta ting.

Vi fick inga besked. Det gick inte att berätta. Konkurrenterna kunde sno (!) idéerna. Reglerna var sådana, och allt vad det var.

Man återgav ”förslag”, men gjorde inga preciseringar.

Jag märkte snart att hela upplägget syftade till att lägga locket på så att ingen debatt skulle uppstå.

Ja, man försökte till och med utfärda ”debattförbud”. Och man ville ha oss med på triumfvagnen.

Det är klart att vi inte gick på sånt.

Så jag kollade den där allemansgröten, såg svagheterna, synade bluffen. Gjorde min medborgerliga plikt.

Anna-Karin vill ha ett yttrande- och tryckfrihetsseminarium.

Jag också. Det behövs verkligen.

Mer läsning

Annons