Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Malte eller Bruno? Och så Ernst..?

/
  • Frostenson, Öijer, Mannheimer, Enquist är fyra av kandidaterna till Augustpriset.

Annons

Men ska det inte bli P O Enquist?

Jo, man kan tycka att han enkelt skulle ta hem den skönlitterära klassen i år med sitt självbiografiska mästerverk ”Ett annat liv”.

Men ingenting är enkelt, eller självklart, när det gäller Augustpriset. Kom ihåg i fjol när den förhandstippade Åsa Linderborg inte gick i mål sin debut ”Mig äger ingen”. En lysande bok för övrigt.

Det blev i stället högoddsaren Carl-Henning Wijkmark – han var inte ens en dark horse, utan blott höglitterärt alibi. Och därmed också en mycket bra författare.

Nu har Enquist redan fått Augustpriset, för nio år sedan med ”Livläkarens besök”. Mänskligt att döma borde det reducera hans chanser. Men förstås inte litterärt – och det man belönar är ju en bok, inte en författare.

Det har talats mycket om tre, nästan fyra poesiböcker är med i racet. Poesin brukar annars spela rollen av det där höglitterära alibit: Titta vi sneglar inte alls efter det populära.

Men hela fyra böcker, eller i alla fall tre och en halv...

Man kan tänka sig att det blir Bruno K. Öijer (som för en dryg vecka sedan gjorde en bejublad poesiuppläsning i konserthuset i Gävle). En av de få poeterna i landet som säljer.

Tidigare har Tomas Tranströmer fått priset och Öijer skulle bli en minst lika populär vinnare, trots poesin. Dessutom är höstens ”Svart som silver” oerhört stark dikt. Öijer, mycket självständig, står på traditionens grund. Släkt med Ekelöf och Ekelund, finns på botten av hans dikter en sorg ingen kan värja sig emot.

Katarina Frostenson vore också ett ganska populärt val. Akademiledamoten, som författare ansedd som svår, är i den aktuella ”Tal och regn” mer lättillgänglig än någonsin.

Eva-Stina Byggmästars ”Men hur små poeter finns det egentligen” (kul titel!) och Sara Mannheimers ”Reglerna” (den som är poesi till halva vägen; lite av prosalyrik) har jag inte läst. Men bägge skulle, om någon av dem vann, skrälla stort.

Nej, blir det en outsider även i år tror jag mer på den unge Malte Persson, även han poet med två tidigare diktsamlingar, men alltså inte i år.

Hans ”Edelcrantz förbindelser” (Albert Bonniers Förlag) som jag just läst är ett slags 1700-talspastisch.

Ett poet- och kulturöde, kanske av mer tidlöst slag, men klätt i gustavianska kläder.

Denne Edelcrantz hette som poet Clewberg, kompis med, ja även rival till, Kjellgren, skalden på modet den här tiden.

Edelcrantz, som alltså blev adlad gjorde karriär i vid Gustav III:s hov. Kom in i Svenska Akademien, blev teaterdirektör hos kungen. Övergav sen poesin för vetenskapen. Byggde ett telegrafsystem, införde ångkraften (!) i vårt land. Och han var mannen bakom Eldkvarn (det som sedermera brann) i Stockholm. Sannerligen ett öde,

Det är tiden Malte Persson målar upp. Tidens personligheter, maktens män i vars närhet Edelcrantz hela tiden befinner sig. Språket speglar tiden. Smidigt sluter författaren det kring sina miljöer. Malte Person har gått in i 1700-talet som vore det hans eget sekel. Samtidigt som han ser på denna tids strider med vårt sekels distans. Skickligt hopsatt i sanning!

Fackböckerna till sist har stor spännvidd. Det är medicin, trädgård med medeltida klosterliv, politik (Olof Palme och Gandhi).

På den mer humanistiska sidan praktverket om Ingmar Bergman på 6,1 kilo för 1 700 kronor, med massor av bilder (har jag inte läst)! inte ens sett. Jag kan förstås också tänka mig att man valt Mikael Timms utmärkta Bergmanbiografi, både fysiskt lättare och pengamässigt biligare.

Här finns också en kandidat jag gärna såg uppmärksammad, Lisbeth Larssons ”Hennes döda kropp. Victoria Benedictssons arkiv och författarskap” (Weyler, ett av de mindre förlagen).

Den handlar alltså om den kvinnliga författare som steg fram under det moderna genombrottes 1880-talet under pseudonymen Ernst Ahlgren. Hon upplever i dessa genustider en ganska länge pågående renässans.

Det sista året har inte mindre än tre böcker om hennes författarskap kommit. Ungefär som år 2006 när tre böcker om Oscar Levertin som en av de ledande figurerna kom ut.

Man kunde också tänka sig att Nina Björks spännande och uppslagsrika ”Fria själar” hade blivit nominerad. Men en doktorsavhandling med alla dess noter och hänvisningar? Nej, kanske inte en Augustbok.

Det ska också sägas att Birgitta Holms grundläggande och klargörande ”Victoria Benedictsson” kom ut under fjolåret.

Men Lisbeth Larssons bok har jag haft mycket nöje av. I centrum står Benedictssons självmord. Samma år och årstid som Strindberg skrev sin ”Fröken Julie”, sommaren 1888 begick Victoria Benedictsson självmord med hjälp av en slö rakkniv. Hon skar upp halspulsådern på Hotel Leopold i Köpenhamn. Jodå, Strindberg var där några dagar efteråt och inspekterade platsen.

Som skyldig i dramat brukar litteraturkritikern och professorn Georg Brandes utpekas. Med honom hade Victoria Benedictsson en olycklig kärlekshistoria.

Och det är klart att det är genom sin död Victoria Benedictsson blev känd. Men hon är stor som författare. Särskilt hennes dagböcker, ”Stora boken” är fängslande. De gavs ut av författarkollegan Axel Lundegård i en omdiskuterad utgivning. Det är den som Lisbeth Larsson i sin bok diskuterar.

Litteraturhistoria när den är som bäst.

Mer läsning

Annons