Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag ångrar att jag inte tog med öronproppar...

/
  • Ale Möller Band spelade med symfonikerna på konserthuset i onsdags. Foto: Moa Karlberg

Annons

När frilansjournalisten Jan Gradvall (som nyligen tvärsågat Gävles Kulturhuvudstadsansökan i UNT) tittar på Gävle, är det enda positiva han kan finna skåningen Ale Möller. Gradvall roar sig på Gävles bekostnad, och visst finns många knasigheter i Gävles ansökan.

Ale Möller, något av Gävle kommuns stolthet, är med sitt band engagerad som husartist i konserthuset sedan januari 2007. Samma uppdrag har han i Vara, samtidigt. För inte länge sedan beviljade Gävle kommun ytterligare en miljon till projektet. Fråga är vad vi får för pengarna.

Tanken singlar genom mitt huvud flera gånger under onsdagens konsert, i mångt och mycket en upprepning av den jag hörde för ett par år sedan. Då ett färgsprakande spelglatt möte mellan Ales band och symfonikerna, även om jag personligen tyckte det blev lite väl mycket västerniserad orientskala – men å andra sidan, det är väl det som är världsmusik!?

Då var det fullsatt, nu är det inte lika fullt. Betyder det att Gävleborna tycker sig ”kunna” sin Möller nu? Betyder det att Ale, beskriven som en ”ständig upptäcktsresande” blivit bofast i sitt koncept, tillsammans sina förnämliga medmusikanter?

Vidare undrar jag över syftet. Är det att locka en mångkulturell publik har man totalt misslyckats. Med få undantag ser jag samma vanliga äldre, vita medelklasspublik. Och jag funderar på i hur många hundra år den vita härskarrasen suttit så här, låtit sig underhållas av exotiska människor i exotiska kläder, på exotiska språk? Och jag tänker att det kanske är samma gamla kolonialism, att vi bara har låtit den byta skepnad, bli fin och kulturell. Ett komplement hemmavid till långväga resor till turistanpassade orter.

Ja, jag vet inte, men ett obehag skaver. Sedan borde pengarna räcka till en ljudtekniker som kan sitt jobb. Hela första set är en ljudmässig katastrof. Ett tungt metaldiskoljud dränker oss, dundrar och skräller. Sebastien Dubés fantastiska basspel, som jag väntat mig så mycket av, låter helt fel. Det är inte instrumentets klangnyanser som hörs, utan en obehagligt hålig, durrande resonans.

De andra instrumenten låter inte bättre. Låt efter låt fortsätter det skära, burra och skrälla och jag ångrar att jag inte tog med öronproppar. Fast det svänger ganska bra också, och Mamadou Sene sjunger med en inlevelse som får mig att tänka på australiska duon Dead Can Dance, och Maria Stellas sjunger också bra, med spänstig töjbar röst.

Fast sitta still som en isslagen mört när det svänger så, är det inte typiskt svenskt – och väldigt trist?! Viss musik upplevs bättre med kroppen än med knoppen, så är det bara.

Inte heller de norska hallingar där speleman Magnus Stinnerbom så skickligt trakterar fiolen blir mer än bluddrig noisegröt. Det dåliga ljudet får en främlingsskapande effekt, och musikerna verkar mer inåtvända än förr. Tröttare, inte lika engagerade.

Efter paus har teknikerna i alla fall vaknat, ljudet är lite bättre. Men varför väljer man att spela de Fallas ”El Amor Brujo”, samma verk som förra gången, fast Ale halvhjärtat försöker låtsas att idén är ny?!

Och varför kör man så många av samma nummer som förr och samma skämt? En hel del verkar gå på rutin.

Säkerhet sätts före risk, fatalt i kreativa sammanhang. Jag får en skum känsla av att repetitionerna inte gått så bra. Det spelar ingen roll att orkester och band spelar med känsla som spänner mellan återhållen passion och amoklöpande lokomotiv, enligt konceptet ju mer drag desto bättre.

Inte förrän Mamadou sjunger en av sina sånger, med något av förtvivlad åkallan i ropande röst, följt av Stinnerboms suveräna fiolspel i Knuter Jons polska, inte förrän då blir det riktigt bra, och då är konserten nästan slut.

Bra blir också extravalsen, lugn och stilla känslig. Stående ovationer och presenter från Kulturskolans kurdiska avdelning blir det.

Jag å min sida tycker, att får man så mycket av våra pengar, då måste man leverera. Väl lättförtjänta pengar annars. För att inte tala om allt roligt vi kunde fått istället.

Nu går Ale, bandet och symfonikerna på liten turné till Uppsala och Vara. Bättre lycka där och glöm inte ratta ljudet rätt.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons