Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lokala eldsjälar nödvändiga

Annons

Otidigheter haglar i debatten. Och Gunnar Colding går definitivt för långt (2/12). Colding är före detta: cellist och fotograf. Har på eget förlag gett ut boken Baklängespolskan, där han ”avslöjar” den atonala musiken som antimusik. Och en fotobok om Gävle Stadspark, vykortslika bilder utan spänning. Vet inte vad kulturellt han gjort i Gävle, satt kanske i symfoniorkestern.

Tur han inte sitter kvar, med tanke på hur väl orkestern spelar nutida musik. Jag hittar inget i dagspress om Baklängespolskan, men en ”Erik Lundin, tonsättare” beskriver den som banbrytande, på Coldings hemsida. Jag hittar dock inga uppgifter om denne Lundin eller hans musik.

Nå, Coldings favorituttryck då han bedömer konst och musik är ”Tomma tunnor skramlar mest” (hemsidan). Kul, han själv skramlar så man får hålla för öronen. Mikael Strömberg, som Colding ger stordäng, har varit verksam i Gävles kulturliv länge. Minns 90-talets elektronmusikfestivaler, då stadens rum fylldes med ljudinstallationer, ljudande skulpturer och framträdanden av musikaliska pionjärer som Åke Hodell, Kerstin Ståhl och Bengt Emil Johnson.

Mikael gör också musik och film inom IDKA. Colding, föraktfull mot allt bortom hans horisont, väljer att kalla IDKA ”ljud-dagis”. Man kan nu förhålla sig till musik på olika sätt, måste inte kalla det man inte gillar, eller det man på grund av diverse begränsningar saknar förmåga att ta till sig, för antikultur. Det gör Colding.

Obehagligt går tankarna till Hitler som kallade modernistisk konst ”entartete”, urartad. Man kan i stället välja att våga det okända, obegripliga, kanske skrämmande, eller åtminstone ärligt och ödmjukt erkänna att man inte förstår.

Ingenting säger då att det man inte förstår eller gillar är dåligt. All musik har sitt berättigande. Tonal, atonal, rytmbaserad, melodisk, akustisk, elektronisk, gummisnoddig, all.

Lagd i en stor hög utgör den Mänsklighetens Musik här på jorden. Det är också möjligt att hos sig härbärgera olika sorters musik, barock såväl som metal och noise. Varför, som nu Widegren och Colding, försöka upphöja det som kanske mest är generationsbetingat, till universell sanning? För att hamna i rena rama kulturföraktet. Själv är jag tacksam för den lokala, stundtals experimentella kulturen, den lyser upp, berör och inspirerar.

Först Xinombras Epilog, och nu två konserter på IDKA före jul. Först ut lokala IDKA-iterna Iréne Sahlin och Olle Åberg, vilkas verk kan höras på festivaler såväl i Sverige som utomlands.

Det du, Colding. Det är snyggt med eldröda skjortor mot fondens svärta. Liknar de inte ett par finsmeder där de sitter med bordet fullt av lådor, laptop, sladdar. Och hantverk tycks musiken handla om, i ett rum som även rymmer ekande schakt mot stora djup.

Paniken kan snarast tillskrivas förarbetet, ljudrummet är koncentrerat, präglat av rofyllt arbete. Ljudbumeranger försvinner roterande ner i djupet, kanske bor ett ljudätande något därnere, ett något som snart ångar upp sig till ett muller medan verktygen skramlar stilla och idogt i närfältet.

Speldostoner klingar till och försvinner, andra toner pejlar ut i mörkret över förbränningsmuller som ökar till korta noiseutbrott. Vi omges av tydliga rytm- och klangstrukturer, processen är intensiv, inte kaotisk. En mistlur råmar medan hantverkaren pular vidare, kanske byggs en humaniod, den försöker tala ”don’t know what (how?) to talk”. I denna verkstad arbetar man utan stress och med en kunskap som gör varje handgrepp självklart.

En önskeplats: att vila i arbete. Efteråt: känner mig lugn och klar. Och tänker att somliga inte vet om vad de talar, när de talar illa om lokala eldsjälar, utan vilkas kunskap och idoga arbete Gävle vore en så mycket dystrare och tråkigare plats. Jag tänker också på ansvar, vad det innebär att ständigt dissa ner, vilka konsekvenserna kan bli. Tänker på eldsjälar som riskerar att ge upp och dra. Och jag vill fråga: var hamnar vi då, i vilken enfaldsavgrund?

Mer läsning

Annons