Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skönblom piffar upp Piafs visor

Annons

Edith Piaf är på inget sätt kommersiellt gångbar rent musikaliskt utanför Frankrike. Under sin storhetstid på 50-talet var hon det definitivt, men fascinationen för henne i dag, 45 år efter hennes död, beror på något annat. Numera är hennes musik snarare ett soundtrack som passar ypperligt då man vill gotta sig i hennes livsöde som till och med med moderna mått mätt var minst sagt hårt.

Det är något lockande med fallna kvinnor som ht hämningslöst super, knullar och knarkar, och Piaf levde rövare innan dagens manliga representanter för livsstilen ens var födda.

Myten om henne spelar på medelklassens kollektiva önskan om att bara släppa alla konvention och göra något...tokigt.

De delar av medelklassen med aningen större kulturellt kapital än medel hävdar bestämt Edith Piafs storhet som sångerska och textförfattare, och det må väl rent pragmatiskt stämma, men den främsta orsaken till hennes fortsatta framgångar är och kommer alltid att vara att hennes liv är ett substitut för det ljuvligt depraverade liv de flesta av oss aldrig kommer att leva.

Med både filmer och musikaler som ett resultat har intresset för Edith Piaf varit extra stort under de senaste åren.

Ännu en föreställning baserad på hennes liv känns därför inte helt nödvändig och Skottes varieté En liten sparv tar sig ton bjuder inte på särskilt många överraskningar.

Därmed inte sagt att det inte är väl genomfört. Marie Skönblom och Sara Fridholm varvar Piafs sånger med berättelser ur hennes liv, men man har den goda smaken att låta anekdoterna vara i minoritet, de bildar endast en ramberättelse.

Marie Skönblom har en scennärvaro som är få förunnad och detta i kombination med hennes själfulla röst gör henne som klippt och skuren att framföra känslodrypande visor.

Med små medel lyckas hon också sätta fingret på de rörelser och miner som är signifikanta för Piaf utan att för den del kompromissa med sin egen personlighet, vilket gör att man känner sig trygg i hennes närvaro.

Det är ett gediget hantverk, som man brukar säga.

Franskan har en viss känslomässig mättnad som man nästan lättare tar till sig om man inte kan språket, men i och med att texterna är översatta till svenska så ersätts den intuitiva dramatiska känslan med att man faktiskt förstår vad det sjungs om.

Detta är dock inte odelat positivt då uppskattningen av Piaf till ganska liten del består av en traditionell förståelse.

Snarare tror jag att det faktum att man inte alltid förstår (eller hör) gör att man i ännu större grad kan projicera lite vad som helst på henne, och det är ändå det som i slutänden skapar en stor artist; förmågan att få i princip vem som helst att känna samhörighet.

Jag gick i lågstadiet när jag lyssnade på Edith Piaf för första gången och trots att jag bara förstod det som min pappa översatte så tänkte jag att det här, det är någon som vet hur det är att leva!

Och kanske är det där man finner både den största bristen och den största behållningen i En liten sparv tar sig ton, för då den allmänt vedertagna bilden av Piaf är näst intill en karikatyr så är det en helt vanlig människa som står på scenen.

Mer läsning

Annons