Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stående ovationer för Pålsson

/
  • Han är populär, Hans Pålsson. Det var fullsatt och köer så Symfoniorkestern ombads till och med vänta ett par minuter.

Annons

Det är fullsatt och kö i luckan till den grad att orkestern ombeds hålla ett par minuter. Inte konstigt att det är fullt, pianisten Hans Pålsson är här, länge önskad av publiken. Det är lite tomt på scen, ingen pult. Ingen dirigent heller, konserten leds i stället av förste violinist och konsertmästare Peter Olofsson. Från sin vanliga plats leder han orkestern med en nick då och då, ställer sig upp och signalerar med stråken i mer intensiva partier.

Orkestern klarar det bra, hastar kanske lite väl någon gång, men spelar med glad schwung konserten igenom. Stravinskijs Pulcinellasvit har beskrivits som en hyllning till barocken. Balettmusik, skriven 1920, orkestersviten reviderad så sent som 1949, baserad på fragment och stycken som tillskrivits italienske 1700-talskompositören Pergolesi, senare har det visat sig vara en mix av upphovsmän.

Sak samma, det här är fantastiskt rolig musik, särskilt för mig som gillar barock såväl som stilbrott. Åtta satser, många av dem i barockens typiska dansstil. Elegant och sirlig inledning andas mild glädje, över till skridande majestät i tretakt med mycket fint oboesolo och klingande blås över sträva stråkar.

Snabbt och hoppigt, dynamiska horn och silverkvillrande flöjt, så plötsligt ett nästan romantiskt parti. Medryckande stråkritt, ärtigt bleckblås, rent underbar barockskevhet i träblåset, oboe, fagotter, vad de spelar bra! Och med humor också, i ett dråpligt avsnitt i lägre registret med halkande basar och trombon som firar excesser i elefant-tut alternativt jätteprutt. Mot slutet kommer det verkliga stilbrottet i en modern urban fartkänsla som är typiskt Stravinskij.

Flygeln rullas in, Hans Pålsson, vithårig och rar, tar plats. Jag minns hans tv-program om musikens döda mästare för en del år sedan, intressanta och pedagogiska program där han själv spelade alla exempel.

Men nu är all pedagogik lagd åt sidan för mästare Mozart och den pianokonsert som blev världsberömd genom Bo Widerbergs film Elvira Madigan. Sen dess brukar också konserten kallas så, fast om man ska vara noga är det andra, långsamma satsen som använts i filmen.

1785 ansågs detta vara ett radikalt, komplext verk, i dag hör jag den som rena popmusiken, vacker, lättlyssnad och underhållande. Första satsen bjuder sirlig elegans, förstås, det är ju Mozart, och ett pianospel som är härligt dynamiskt med sköna skiftningar mellan dur och moll. Orkestern spelar mer frejdigt än återhållet, mer folklig än palatslik känns musiken fast den är så vacker. Andra satsens tema är så välkänt att många av oss nog kan det utan och innan. Ett problem uppstår då; jag märker att jag liksom stegar fram fraserna i huvudet, i förväg.

Dumt, satsen är kort, man måste passa på och njuta av dess drömska skönhet, som under Hans Pålssons händer blir ljuvt svävande och gåtfull. Tredje satsen är snabb och käck, orkestern spelar med hejig attack och pianot kvillrar som en yster bäck. Ännu snabbare snart, pianot byter skepnad till ekorre som piggt och vigt skuttar runt. Roliga äventyr denna kväll, bara alltför snart tackar Hans Pålsson för sig, efter stående ovationer och ett extranummer någon säger är Schubert, ett fint stycke, nästan med lite julstämning, melodi över kviller och härligt rull i basen. Efter paus Tjajkovskij. Fyra satser: majestätisk inledning, air-likt skridande och ett tema som återkommer senare, efter pigga utflykter i omväxlande landskap.

Valsen är en av tonsättarens mest kända, med lätta små violinhopp över tyngre bas. Tredje satsens Elegíe har ansetts smörig och visst är den smäktande på ett ganska riskabelt sätt. Men här finns en rysk melodikänsla och en känslosamhet till vilken man kan välja att bara ge sig hän, inte minst i det fina violinsolot av Olofsson. Och i finalen jobbar orkestern upp sig till rena hetsigheten.

Efter allt detta roliga delar vänföreningen ut årets stipendier, till violinisten Tuulikki Salo och trumpetaren Odd Inge Gjelsnes. Grattis, ni är så bra!

”Orkestern spelar mer frejdigt än återhållet, mer folklig än palatslik känns musiken fast den är så vacker. Andra satsens tema är så välkänt att många av oss nog kan det utan och innan.”

Camilla Dal

Mer läsning

Annons