Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Påhoppens tid

/
  • Micke Strömberg fick en kvart över så han skrev en text om kulturhuvudstadsåret utifrån sig själv som kulturarbetare...

Annons

Hej Björn Widegren och Jan Gradvall. Och hej hela Umeå och Uppsala och Lund.

Observera att jag skriver det här i egenskap av kulturarbetare och inte som tillfrågad konsult i arbetet med Gävles kandidatur som Europas kulturhuvudstad 2014. Min roll där är att bistå med kontakter till kultur- och konstlivet, mitt nätverk är användbart (bland annat från min tid på Statens kulturråd, Bildkonstnärsnämnden och Aftonbladets kulturredaktion) och jag har en viss inblick i hur man bygger ett kulturhuvudstadsår efter att ha granskat ungefär tio städer för rikspress som frilansjournalist.

Min egen bevekelsegrund är enkel. Istället för att säga Nej! till Gävles kandidatur bestämde jag mig tidigt för att vända på argumentationen och säga Ja! Jag har mött så många utbytbara kulturhuvudstäder med samma gamla opera- och teaterhus (Graz, Lissabon, Weimar, Helsingfors) och valde i stället att försöka jobba aktivt för en annan kulturhuvudstad.

I idén om en gemensam ”europeisk kultur” finns en slagsida åt det kulturella arvet manifesterat i byggnader, utanpåverk. Jag tycker innehållet, vad man faktiskt utför i byggnaden, är roligare.

Ser man det pragmatiskt gagnar ett kulturhuvudstadsår hela kulturlivet. Alla de som redan deltar och även de som inte visste att de vill delta. Går det dessutom att skapa politisk enighet om något så spretigt som kultur går det antagligen att skapa enighet i andra sammanhang, som skola och sjukvård.

Den kulturella allemansrätten är en paroll med parollens alla fördelar och brister. Men bakom står en djupare idé om deltagarkultur.

För att ta ett exempel, det är svårt att kritisera Enköping för att inte vara Sveriges närmsta stad, trots att parollen påstår detta. Den kulturella allemansrätten är något att samlas kring. Och uttrycket är inte nytt, det har använts förr av ”Sveriges enda kulturminister” Bengt Göransson och av kulturantropologer i Norden.

Grundtesen i Gävles ansökan innebär att, så långt det är möjligt, vända perspektivet från åhörar- och konsumtionskultur till deltagarkultur inom vissa givna ramar. Det handlar om utvidgad åskådarroll, där alla upplevelser är lika sanna.

I deltagarstyrd kultur frodas konfrontationer mellan etablerad konst (ägandeintressen, marknadsvärden och ingången estetik) och ideella intressen (fildelare, aktivister, subgrupper). Eftersom alla gränser redan är passerade är det läge att börja praktisera andra överenskommelser.

Utgångspunkten är enkel: kliv in i kulturlivet som om det vore ett rollspel med andra verkligheter. Deltagarkulturen vänder på kameralinsen och tillskriver samtalsformen, leken och improvisationen större värden. Rörelsen bottnar från början i gatufester, levande rollspel, online-spel och diverse bloggmakt.

Deltagarkulturer ger uttryck åt en annan organisationsform än åskådarkulturen. Andra sätt att förhålla sig till produktion, konsumtion och maktfördelning blir möjliga. Ett centralt ord är suggestion: hur vi skapar och medskapar suggestioner och vem som kontrollerar verktygen för denna suggestion. Hur deltar man? Blind konsumtion? I tanken? Interaktivt? Handgripligt?

Produktion och konsumtion utförs alltså oavsett om man jobbar mot ett mål eller inte – och syftar ingalunda till att tillfredsställa någon speciell åskådare, konsument eller bedömare. Deltagarkulturen kalkylerar inte med vinst.

En deltagarstyrd aktivitet skulle alltså i sin mest deltagande form vara en stadsmiljö som genom dialogisk samverkan planerats och skapats av sina egna invånare.

Ett tydligt exempel på en sådan deltagarstyrd kultur är till exempel Tuomo Haapalas ”Community Art”; staden som scen, allkonstverket. Eller ”Art Stat Andersberg” med konstnärerna Katarina Jönsson och Marie Lindgren.

De gamla dynastierna och föreställningarna om ”högkultur” kommer inte att lägga sig utan strid. Vad som behövs är platser och rum där man kan mötas, lära av varandra, planera, producera och hämta ut material, utbyta kunskap och verktyg.

Ta exemplet IDKA, som är något så unikt som en ”gratis tvättstuga” för kultur. Formen för IDKA:s verksamhet styrs av innehållet, inte tvärtom.

Genom dagis har min minsta dotter Ella, nu sju år, lärt mig ordet nedåtpuff. Att man hellre gör en uppåtpuff. För hur det än går med Gävle 2014:s kandidatur har arbetet med ansökan redan slagit rekord i nedåtpuffar.

Vad är det som provocerar bland andra Björn Widegren och Jan Gradvall (som fått i uppdrag av Uppsala Nya Tidning och Västerbottens Folkblad att granska de fyra städerna ansökningar, av vilka han uppåtpuffar Uppsalas och Umeås ansökningar!).

Gradvall är popskribent i 45-årsåldern, en utpräglad åsiktsjournalist, precis som jag själv när jag recenserar musik i media (vi tillhör samma skrå fast vi intresserar oss för olika saker). Björn Widegren är redaktör på en lokaltidning, där han söker stöd för sina åsikter i vidare kretsar. Gradvalls sågning av Gävle kommer som en räddning för Widegren.

Gradvall menar att Gävle lovar för mycket, och ställer frågan om utfästelser ens är tillåtna.

Problemet är att han inte vet något om EU:s spelregler. Allt som skrivs i ansökan är förslag och indikationer för att spegla en ambitionsnivå. Jag hoppas de flesta förstår att det inte går att underteckna kontrakt med James Cameron och Yoko Ono innan man vet med säkerhet om Gävle vinner tävlingen?

Och vad är det säger att Cameron inte vill närvara på dokumentärfilmsfestival i Gävle? (Faktiskt existerar redan en nära kontakt mellan Cameron och Gävle, via ljuddesignern Kenneth Skoglund som deltagit i flera av Camerons filmer, till exempel dokumentären om Bismarck.)

Om David Byrne ställer ut på Färgfabriken i Stockholm, finns bara en lag som hävdar att han inte vill ställa ut i Gävles gasklockor. Jantelagen.

Gradvalls argument att många av de föreslagna konstnärerna är äldre 2014 köper jag förstås inte! 2014 är Thomas Di Leva 51 år, det finns inget som säger att hans bäst-före-datum har passerat just då.

I ett Open Call står det alla fritt att önska, drömma, ha visioner – och utopier. Det ligger i deltagarkulturens natur att många idéer stannar vid utopier och misslyckanden. Och varför får man inte misslyckas?

Gång på gång visar ju historien att det är misslyckandet som betytt något: Igor Stravinskys Våroffer, Hugo Balls utflippade scener på Cabaret Voltaire, George Bizets opera Carmen, datormusiken, punken...

Ja, det förvånar mig mycket att Widegren inte skickat in ett förslag till Gävle 2014 om ett stort internationellt kritikersymposium, exempelvis om framtidens kulturbevakning. Men jag tror jag vet svaren.

1. Han har inte ambitionen.

2. Han har inte (de internationella) kontakterna.

3. Han har ingen vision.

Under 2008 har jag försökt tolka förolämpade röster som går upp i falsett så snart kulturhuvudstaden diskuteras. Och visst är det Aksel Sandemoses jantelag från 1933 (i boken En flykting korsar sitt spår) som levererar alla dessa nedåtpuffar. Jante dödar visioner, drömmar och utopier.

Gävle är en liten och inte så förändringsbenägen stad. Fenomenet finns överallt i världen. Och den oskrivna lagen är densamma: 1. Du ska inte tro att du är något. 2. Du ska inte tro att du är lika god som vi. 3. Du ska inte tro att du är klokare än vi. 4. Du ska inte inbilla dig att du är bättre än vi. 5. Du ska inte tro att du vet mer än vi. 6. Du ska inte tro att du är förmer än vi. 7. Du ska inte tro att du duger till något. 8. Du ska inte skratta åt oss. 9. Du ska inte tro att någon bryr sig om dig. 10. Du ska inte tro att du kan lära oss något.

”Kulturlandskapet har så ändrat utseende att alla begrepp snart förlorat i värde, men i brist på bättre fortsätter jag kalla mig kulturradikal. Kulturens uppgift är att få människan att växa, att förstå hur hon har formats och varför hon tilldelats just sin plats i samhället; konsten och tänkandet är början på ett förändringsarbete.”, sa författaren Åsa Linderborg i min telefonlur nyligen. Kan det sägas bättre? Därför tror jag på Gävles kandidatur.

Oavsett hur det går.

”Problemet är att han inte vet något om EU:s spelregler. Allt som skrivs i ansökan är förslag och indikationer för att spegla en ambitionsnivå. Jag hoppas de flesta förstår att det inte går att underteckna kontrakt med James Cameron och Yoko Ono innan man vet med säkerhet om Gävle vinner tävlingen?”

Kulturarbetare

Mer läsning

Annons