Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skönt!

/
  • Mats Öström & co slipper nu lägga ner pengar ytterligare ett år på ett projekt som från starten bar misslyckandets prägel.

Annons

Jag förstår om de som stått bakom Gävles ansökan om att bli europeisk kulturhuvudstad deppar i dag.

Och jag tänker inte vara skadeglad och ropa ”Vad var det jag sa!”

(Fast lite grand kunde dom ju ha lyssnat även på mig, förstås...)

Snart kommer även förespråkarna att inse att detta var det bästa som kunde ske.

Mats Öström & co slipper nu lägga ner pengar ytterligare ett år på ett projekt som från starten bar misslyckandets prägel. Mot Umeå, som har den överlägset bästa ansökan, skulle man inte ha en chans.

Orsaken är kanske precis så enkel som min kollega förklarar när hon kommer in från ett uppdrag i Hofors:

”Den är jollig (inte fjollig!) den där kulturella allemansrätten”.

Jollig är ett bra ord. Rena rama jollgröten.

Det var också denna allemansgröt som bäddade för det stora misstaget, nämligen att inte precisera sig. I stället lita på det småskaliga.

Varje gång vi försökte få besked om vad det var huvudstadskansliet ville satsa på, fick vi nobben.

När vi sa att Gävle ju inget har att komma med fick vi det snäsiga beskedet: Det har vi visst det.

Och så brukade man ange alla de hundratals förslag som det så kallade ”open call” hade inbringat.

Men det var ju bara förslag vilka som helst, nedkastade utan rangordning. Ingen analys hade gjorts.

Ytterst lite var preciserat. Det hedrar juryn att man inte tog detta på allvar.

Att man inte gick på den där färgglada förpackningen ”Kulturell allemansrätt”.

Och fler och fler som läste ansökan såg hur svag den var.

I Gävle blev det dessutom en diskussion om hela satsningen. Många, även kulturvänner, undrade om det var rätt att tävla i kultur. Och många, inte minst kulturvänner, började med mig ifrågasätta kulturbegreppet i den där allemansgröten.

Andra städer har inte debatterat kulturhuvudstaden nämnvärt. Men det som på allvar fick upp ögonen på Gävleborna, även de kulturintresserade, det var det Stora Sveket. Iscensatt av politikerna. Obegripligt nog accepterat av tjänstemännen och av en hel del andra man trodde var vana vid att tänka efter före.

Sveket, som alla nu vet, är att man i våras sa nej till behjärtansvärda saker med hänvisning till att kommunens kassa var tom. Inga pengar fanns i budgeten.

Och så, på en presskonferens meddelade man att det fanns 100 miljoner på ett mer eller mindre okänt konto, till kulturhuvudstadssatsningen.

Jag tog mig för pannan. Vad gör politikerna? tänkte jag.

Nu fick man i öppen dag den där motsättningen mellan sociala satsningar och kulturen. Den där man alltid sagt sig vilja undvika. Ja, det verkade som om man bad om den

Det är klart att inte många tror att kommunen skulle gå under om man satsat på kulturhuvudstaden. Men varför, varför handlar man och uttrycker sig på ett sätt så att man får det intrycket?

Därmed var det kört.

Opinionen bara växte. Hade man inför juryn påstått att det var total enighet i Gävle hade man ljugit.

Anna-Karin Ferm sa vid ett tillfälle att aktörerna i Gävles kulturliv var för satsningen.

Det är fel. Gefle Dagblads kultursida speglar inte bara kulturlivet i Gävle. Än mer är den en del av Gävles kulturliv.

Och vi var emot. Med eftertryck.

Det är jag glad för i dag

Nu kan vi koncentrera oss på den riktiga kulturen. Bortanför den jolliga allemansgröten. Den kultur vi lever med i vardagen och som är nödvändig för oss.

Men politikerna får leva med sitt svek. Vid varje satsning kommer folket att säga: Men ta dom där 100 miljonerna som blev över efter fiaskot med kulturhuvudstaden.

Nu halas flaggorna med ”Kulturell allemansrätt”.

Kommunen kommer inte att gå under.

Mer läsning

Annons