Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slutplädering i målet mot Dal och Strömberg

/
  • Tidigare musikern Gunnar Colding i Gävle ger i dag sina motståndare svar på tal i debatten om kulturhuvudstadsår, deltagarkultur och åskådarkultur.

Annons

Jag ”visste” att man skulle försöka med knepet anfall är bästa försvar. Och att man då i första hand skulle koncentrera sig på vem jag är snarare än vilka eventuella vetenskapliga argument som underbygger mina tolkningar, slutsatser och analyser.

När man skriver en bok baserad på vetenskapliga rön, men också på lång erfarenhet och övertygelse (”Baklängespolkan går eller blåst på musiken”) är det ofrånkomligt att den även avspeglar personliga känslor. För detta har jag fått visst skäll av akademikerfolket, som är skolade i att endast läsa steril vetenskapslitteratur. Mitt svar har då varit att min kultursmak trots allt inte är mer personlig än att den stämmer överens med grundforskning i musik och psykologi.

Det är kring denna hela boken kretsar med diverse paralleller och utvikningar av pedagogiska skäl. Att min påstådda begränsade smak också sammanfaller med stora och världsberömda dirigenters såväl som merparten av mina tidigare musikkollegers, låtsas pro-atonalisterna inte om eller känner inte till.

Framförallt har varken Strömberg eller Dal en aning om vad högutbildade musiker har sagt i alla år och fortfarande säger bakom kulisserna, när det är riskfritt det vill säga… för det är det inte alltid. Därför går det inte att intervjua musiker som fortfarande har sin ekonomiska existens att värna.

Men nu behöver man inte längre gå en lång och osäker omväg via opinionsundersökningar. Nu finns det entydiga resultat från grundforskning i ämnet musikperception allt sedan 1983, som visar att det inte längre bara handlar om ”tycke och smak”. Därför tillbaka till sakfrågan.

Flumfolket tål inte höra talas om att upplevelseförmågan av konst och musik, skulle vara underställd något så begränsande som en språklig grammatik. Ändå accepterar de (för att de är tvungna) att språk och litteratur är beroende av en grammatik för att kunna kommunicera.

Särskilt det intellektuella flumfolket älskar att likt predikanter både tänka och prata sig förbi alla naturlagar. Varför gör de så? Slänger man all vetenskap och grammatik över bord, så kan nämligen vem som helst bli författare, konstnär eller tonsättare. Och allas ”verk” är också plötsligt lika mycket värda. Och plötsligt slipper man känna sig liten och obetydlig.

Detta var just vad som skedde för 100 år sedan, när avantgardismen och atonalismen tvångsinfördes över huvudet på publiken. Därefter har den själlösa kulturen hållits vid liv huvudsakligen med hjälp av statliga skattemedel tack vare enorma lobbyarbeten från de kulturella illusionisternas grupperingar.

Förr i tiden kallades liknande typer för hovnarrar, tror jag. Efter ryska revolutionen och framåt går man istället under samlingsnamnet avantgardister. Den gamla hovfinansierade kulturen byttes ju då ut på de flesta håll mot skattefinansierad sådan. För nu skulle folket få vara med och ta del av och välja ut vad som var konst och vad som var skräp eller bluff. Så blev det också till stor del. Och sedan dess har minst 95% av folkets egen efterfrågan på musik bestått av klassisk tonal sådan, i hela världen. Trots att den inte heller alltid slinker ned utan motstånd och en viss ansträngning.

Dock, inom nästan alla områden finns det ”avvikande läggningar” som grovt räknat kan uppskattas till tio procent. Så och på kulturens områden. Så en allvarlig komplikation tillstötte.

Dessa avvikande element (från början Schönberg och likasinnade) ville inte nöja sig med att tsaren och hovet var störtat. De ville göra motsvarande revolution på kulturens område.

”Borgarnas översitteri” skulle ut även där. Tyvärr lyckades man också sedermera med det välkända konstycket att nästan kasta ut barnet med badvattnet, eller vad det heter.

Till vardags sysslade dom mest med att provocera snarare än revolutionera. Därför är de flesta av deras alster glömda för länge sen och därför finns det (tyvärr) alltid plats för nya. Det vill säga bäst-före-datumet går ut nästan samma dag som ”verket” kommer till eller uruppförs.

På lång sikt kommer emellertid denna verksamhet att resultera i en kulturell klimatkatastrof. Inte ens en musikalisk istid kan uteslutas om atonalismen får fortsätta sina landvinningar med hjälp avinkvotering, huvudsakligen utverkad av den nutida maffian och de som tjänar pengar på den.

Hur allt detta hänger ihop är också tydligt förklarat i min bok för övrigt.

Det är inte heller första gången som desperata och argumentsvaga debattörer med ett kvasiintellekt måste koppla samman sin motståndare med Hitler för att vinna stöd. Men dom borde akta sig en smula. Antyder man att till exempel mina värderingar skulle hysa en Hitlerfaktor är det många uppburna musiker och dirigenter som dras i smutsen samtidigt. Ingen nämnd och ingen glömd just här.

Ja, som ni märker är tydligen kulturelitism och nazism synonymer genom vissa personers glasögon. Den statligt finansierade finkulturen i alla konsert och operahus världen över bedriver alltså enligt vissa, till 90% en förtryckande verksamhet.

Vanliga människor kan ju inte delta och producera samma alster, utan är nedgraderade till att endast få sitta vid mästarnas fötter och konsumera.

Konsumtion är ju lite skämmigt i våra dagar, eller hur? Är det inte dags att någon gång inse att underhållning (rock och pop och cabarét) är lek och konsumtion, medan högkulturen däremot, kräver en viss ”motprestation”. Därför borde den snarare bokföras som en investering (i människans själ) vare det teater, konst, litteratur eller musik.

Härmed uppmanar jag alla som träffar på C. Dal att fråga, varför hon så nervöst måste gripa efter det desperata halmstrå som en Hitler-jämförelse innebär. Min bok som hon antyder att hon har läst, innehåller mängder av betydligt bättre exempel från både det internationella såväl som det inhemska musiklivet!

I ett avseende verkar ändå Dal vara mänsklig. Det går nämligen inte att läsa ”Baklängespolkan går” utan att den just lämnar en nervös bismak efter sig, har det sagts mig. Om så icke blir fallet, har man nog inte förstått vad där står, på eller mellan raderna.

Att M. Strömberg självsäkert tror sig kunna ”nita mig” beror bara på att han känner självförtroende i vetskapen att hela nutida kulturmaffian står bakom honom. Och den är i dag både stor och stark. Tillräckligt stor för att ha tillskansat sig både tolkningsföreträde och makt över medierna. Den som inte skriver på deras religion, får inte heller vara med vid köttgrytorna.

Därav C. Dals svårigheter att läsa något om min bok i ”dagspressen”. Som om detta skulle vara ett bevis på att boken inte kan innehålla några sanningar av mer objektivt slag. Att det lika gärna skulle kunna bero på att boken är så politiskt inkorrekt som det går, har väl aldrig slagit C. Dal. Därav att jag föredragit att ge ut den på eget förlag, så att ingen förläggare ska kunna censurera den.

Vidare måste vi rätta till missförståndet att jag skulle missunna IDKA eller andra med en avvikande musikalisk läggning att existera. Det står tydligt i min bok att alla visserligen har rätt att uttrycka sig och delta på sina villkor.

MEN, jag har ifrågasatt på vilka grunder dylika inkvoterade ”deltagarkulturer” ska kosta skattemiljoner och likställas med det professionella kulturlivet i värde, och varför man särskilt ska lyfta fram ”korpkulturen” med hjälp av politiska slagord (kulturell allemansrätt) inför hela Europa. Snacka om vilken omvänd nedvärdering detta avslöjar, vad gäller kulturens elitserie bestående av bland andra Symfoniorkestern.

Den (orkestern) som inte längre tycks ha egen legitimitet, utan måste tvångsgiftas med jeansklädda elektriska folkmusiker, även om dessa är aldrig så duktiga på sitt.

Men en symfoniorkesters varumärke, identitet och ljudmässiga design har alltid varit akustisk musik, som också medfört krav på högsta möjliga utbildning i den mest avancerade musikdisciplinen.

För att Gävle symfoniorkester ska komma på en konstant europeisk nivå i sitt utbud och uppbyggnad, skulle den som av en händelse behöva just de 100 miljoner som nu figurerar i debatten. Även konserthuset (det billigaste i Sverige?) skulle sedan behöva nästa 100 miljoner för uppgradering.

Självklart skulle detta vara politiskt omöjligt att genomföra i Gävle. För orkestern har ju redan tidigare ingått tvångsgifte med kommunens förvaltning, där inget annat än normal ”kommunal verksamhet” är politiskt möjligt.

Därför har kommunen också varit realistisk nog, måste jag tillstå, att lägga om kursen 180 grader, genom att devalvera orkestern till en mer folklig nivå. Då räcker ju också budgeten mer än väl och på köpet finns det miljoner över till allemanskultur. I slutänden borde väljarnas acceptans då öka. Det är ju inte minst detta som är politikernas uppdrag. Att officiella skrivningar sedan säger helt andra saker om orkesterns status, går på marknadsföringskontot.

Sånt får man ta. Nu gäller det att gilla läget i första hand. Annars kanske man har valt fel arbetsplats, typ…

Sen vill jag avsluta med en paradox. Jag vill nämligen tipsa ”allemansfolket” om den mest avancerade ”deltagarkultur” som någonsin skådats. En variant som också gett internationell uppmärksamhet:

I en av de bästa musikdokumentärerna någonsin, kunde man den 30 november 2008 se i SVT, hur sydamerikanska ”gatubarn” redan från låg ålder togs om hand för utbildning i symfoniorkesterspel. Från att bara ha haft två orkestrar i Venezuela har man nu 30 ungdomsorkestrar!

Vilken naturligt färgsprakande syntes av både konst och folkbetonad musik exekverade man inte, utan att behöva tillföra externa elektriska element! Och hör och häpna, det hela var ett kulturpolitiskt samhällsprojekt… alltså från gatan upp till elitserien. Inte tvärtom.

Hur kunde det lyckas?

Jo, det var inte tal om ungdomars rätt att få uttrycka sig på sina egna villkor. Inte ens med klädsel. Där gällde endast disciplin, samarbete och förkovran, men som ingen tycktes lida av (för den var inte öststatsbetonad) Och alla barns föräldrar var lusfattiga och boende i plåtskjul. Projektet har pågått i 30 år och blev världsberömt. En av de mest efterfrågade dirigenterna i världen just nu kommer därifrån. Ja han är till och med chefdirigent för Sveriges nationalorkester i Göteborg; skulle inte bli förvånad om Caracas blir nästa kulturstad…

Skräckexemplet däremot på vad ”deltagarstyrt” kan leda till, måste vara dokusåpan ”Finlandsfärjan” på kanal 5. De enda tio minuter jag har sett, påminner mest om en billig parodi på riktiga tv-program, i alla avseenden.

Om det är så lätt att bli kändis att till synes helt talang- och kulturlösa vanliga människor, ändå i månader efteråt får bre ut sig i alla medier, spekulerandes och kommenterandes hur dom mår och vem dom har satt på eller inte, kanske det inte är konstigt om fler och fler attraheras av begreppet deltagarstyrd verksamhet.

Fotnot (från redaktionen): ”atonalism, atonalitet: musik utan något tonalt centrum. Det är en sammanfattande benämning på radikala riktningar inom 1900-talets musik. Tendenser till upplösning av tonaliteten finns redan hos Franz Liszt. De blir starkare under romantikens slutskede /---/. Atonal musik blev mer allmän under 1910- och 20-talen, mest konsekvent hos Arnold Schönberg och hans elever Alban Berg och Anton Webern” (Bonniers Musiklexikon).

”På lång sikt kommer emellertid denna verksamhet att resultera i en kulturell klimatkatastrof. Inte ens en musikalisk istid kan uteslutas om atonalismen får fortsätta sina landvinningar”

Gunnar Colding

Mer läsning

Annons