Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fantastiskt, Dalateatern!

/
  • Pär Andersson, Pia-Karin Helsing, Joel Torstensson, Eleanora Deloughery Nordin och Ulrika Ellemark i Dalateaterns allvarliga komedi.

Annons

Man ska inte läsa programblad. I alla fall inte före föreställningen.

Det här skulle handla om mannen. Om mansrollen. Om mansrollen i förvandling. Om mannen i förvandling, Om machomannen och jag vet inte vad.

Har man som jag varit med några år vet man hur det brukar vara.

Hopplösa män, skulle man väl få se. Öppna dörrar som sparkas in igen. För vilken gång i ordningen?

Ja, ni vet.

Så där tänkte jag när jag läste de mer eller mindre förnumstiga texterna i programmet.

Som att läsa ”förslag till frågeställningar vid diskussionen efteråt”. Ni vet för nionde klass och i gymnasiet. Vägledning för lärare och diskussionsledare.

Ja, varför läser man programblad egentligen?

För sen började spelet lite trevande.

Så jag tänkte: Dom där förbannade dörrarna igen... Kan ingen slå igen dom för gott! Kom igen nu!

Men sen...

Snart hade jag glömt alla texter i alla världens förnumstiga programblad.

Dom fanns bara inte.

För här på scenen fanns ett stycke intelligent teater. Och oerhört rolig intelligent teater. Svindlande bra spelat av en smidigt samspelt ensemble.

Två av männen spelades av kvinnor och åtminstone en kvinna, i en relation, spelades av en man (som alltså fick vänta barn). Han var lite annat också, förresten. Man till exempel. Och statistiker. Lite hämmad. Är man statistiker måste man ju vara det.

Kontrollbehovet!

Kul var det i alla fall.

Smart text av Martin Lindberg som hade tagit upp mansrollen. Iakttagit den med lupp. Vridit och vänt på den. Daskat till den. Gett den några råsopar. Smekt den i varma, mjuka melodier. Rena revystämningen inträdde.

Ja, lite kabaré också. Koreografin var upphetsande bra.

Det musikaliska oväntat bra. Varför det var oväntat bra vet jag förresten inte.

Men operasången vi fick höra av Pia-Karin Helsing, en gudabenådad teatermusiker, cellist och folkmusiker också. Sånt är man inte van vid på teaterscenen. Hon ställde sig med sin aria på Pär Anderssons bringa.

Oj, oj, oj!

Alla var bra för övrigt. Att Pär Andersson mycket lätt glider in i kabaréns galanta värld vet vi sen Skottestiden här i Gävle och från Folkteatern och från förra säsongens ”Cabaret” på den västernorrländska teaterscenen. Nu på Dalateatern slösade han med sin berömda närvaro.

Och oj, så fint och tight dom spelade. Ingenstans någon övertydlighet. Kul komplikation i stället. Hela tiden.

Oväntat ljus. Texten liksom kommenterade sig själv.

Ja, på glänt stod väl dörr’n någon gång. Och en och annan snubblade väl igenom. Men inga sparkar i luften.

Jag lovar. Inte en enda.

Fantastiskt!

Mer läsning

Annons