Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilken revansch i Norrsundet!

/

Annons

Tillbaka till Norrsundet, tillbaka till Kvistholmen. Det är söndag kväll och mörkt. En av de första gångerna jag var här var 1976. Då brann Folkets hus. Jag bevakade branden för tidningen; minns hur rädd man var att vinden skulle friska i mot Kvistholmen, själva hjärtat i arbetarrörelsens Norrsundet. Där stod husen tätt, liksom kollektivt hopkurade för att skydda varandra. I dag är visst Folkets hus i konkurs.

Men det spelas ännu teater. Amatörteatern har genom decennierna varit livaktig. Alltifrån, som jag minns det, ”De bröto bygd” efter Per Wikbergs roman i Hecke Sandbergs manus.

”De bröto bygd” handlade om Norrsundets tillblivelse. Jag satt på Folkets hus och var imponerad. Mycket folk kom och log igenkännande. Där fanns i publiken och på scenen en stolthet. Detta är vi, detta har vi gjort. Hjulen snurrade. Framtiden tycktes säkrad. Varhelst ett minne från arbetarrörelsen fanns så var Janne Westlund där och stred för arbetarkulturen med sällan skådad entusiasm.

Nu är jag här igen, sent i november, och allt är mycket dystrare.

Är det slutet för Norrsundet jag bevittnar i den nya pjäsen om nerläggningen av bruket i Norrsundet, den som fått namnet ”Jävla finnar”?

Det är en stark pjäs America Vera-Zavala skrivit. Fem människor bokstavligen instängda i ett rum. Stämningen klaustrofobisk – det är inte bara Fredrik som får känslan av att sitta i en övergiven ubåt som ingen bryr sig om. Myndigheterna vill bara mörka olyckan. Bilden, skenet viktigare än människan.

Hur ofta ser vi inte detta i dag? De fem från facket ser det tydligt, men reagerar lite olika. De är instängda av företagsledningen. Ingenting får komma ut förrän alla anställda är informerade. Dörren obevekligen stängd. Ingen hör dem om de protesterar.

Får man göra så? Frågan ställs om och om igen.

Varför gör vi ingenting, varför strejkar vi inte? Varför ockuperar vi inte fabriken? Den unga, otåliga, högklackade Linda manar på.

Om och om igen.

Ja, varför?

Jörgen, gråssosen, vet ju. Det är så här man gör med oss. Det är för djävligt, men vad ska man göra? Bäst att ändå hålla sig lugn. Och helt för djävligt och kört är det väl ändå inte. Kanske kan Wallenberg rädda oss igen? Som på 60-talet.

Men ”finnarna” är inte som Wallenberg, säger någon.

Och Wallenberg, påminner Linda, var inte snäll och hjälpsam. Wallenberg var som vilken simpel kapitalist som helst. Såg bara till pengarna, inte till arbetarna.

Det är en spänstig dialog America Vera-Zavala fått ihop. Full av oväntade, absurda poänger. En hel del humor. En hel del upprepningar också. Men det förstärker känslan av delat öde hos de fem instängda i ett rum, helt och hållet utlämnade till varandra.

Själva pjäsen, föreställningen, är denna ödestimme för de fem, i det stängda rummet.

Det är effektivt. Och de är effektivt berättat i Reine Lööfs täta regi där scenerna likt tablåer snabbt avlöser varandra. Hela tiden vistas man i det där kala, ogästvänliga rummet.

Linda, energiskt och med stor närvaro spelad av Sara Waller Skog, för spelet framåt; är med sina huggande repliker spelets motor. Hon är den enda som inte arbetat på fabriken.

De övriga känns också mycket äkta och närvarande, som spelade de sig själva (riktigt så är det väl inte). Men Tommy Alftberg, 63, som spelar Fredrik och Ronnie Bäcklin, 53, som gör Jörgen känns givna i rollerna.

Hos dem finns en sorts sävlig auktoritet som kan avlyssnas ända ut i replikerna dialektala vändningar och ”norrsundska” tonfall. Bra är också den åter arbetslösa Janet Frisk som Barbro, som den mer jordnära motpolen till den uppstudsiga Linda. I en lite mindra roll är också Knut Lundberg utmärkt.

Nej, jag vägrar att tro att nerläggningen är slutet för Norrsundet. I stället ser jag en sådan här föreställning, spelad med hängivenhet och engagemang, en fortsättning på något som varit och en början på något nytt.

Mer läsning

Annons