Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vägra välja mellan kropp & själ

/

Annons

Ett avslut. Så ser Åsa Sandell sin bok ”Bakom garden”. Åren som proffsboxare har sammanfattats och hon är tillbaka där hon började, i kulturvärlden.

– Boxningen var ett avståndstagande mot text och litteratur, allt jag tyckte var fejk. I boxningen kan du inte låtsas. Nu är jag ute på andra sidan och tror att även det man skriver kan vara sant.

Det säger Åsa Sandell, kulturskribent och före detta boxningsproffs, som i ”Bakom garden” skriver om sina år i den tuffa men kittlande proffsboxningsvärlden.För 13 år sedan satt hon i en minibuss på väg från Malmö till Göteborg och sin allra första boxningsturnering, tillsammans med ett gäng yngre killar. Hon är 28 år, klädd i blommig blus, röker ett paket om dagen och arbetar med att översätta konstartiklar. I Malmös intellektuella kretsar i mitten av 90-talet var man antingen kropp eller själ, skriver hon, du var tvungen att välja.

– Det låter pretentiöst men boxningen blev ett redskap i mitt identitetssökande. Jag tror jag hade en önskan att skala bort allt som var fejk, att hitta det jag ville. Det var aldrig min dröm att översätta konstartiklar. Även om jag tidigt i livet hade en önskan att skriva så var det i boxningen jag hittade lust.

I tonåren var det basketen som fyllde behovet av sport. Men trots att hon hade alla förutsättningar vande hon sig aldrig vid att ta plats på planen, slutade redan vid 20.

– Jag är fortfarande för reflekterande för att vara en utpräglad idrottsperson, jag saknar det extrema tunnelseendet som krävs. Just därför lockade proffsboxningen, där går det inte att vela, du måste ta det på allvar och du måste ta plats.

Hon har rört sig mellan extremer; de blommiga blusarna i Lund byttes några år senare mot combatbyxor i New York. När hon var för gammal för amatörboxning här i Sverige bestämde hon sig för att satsa på proffsboxning, och Gleason’s Gym blev något av ett andra hem.

En boxningsklubb i New York, enligt sinnebilden en plats där sexism och homofobi sitter i väggarna, där tjejerna har lite mer att bevisa, med extra mycket blod & svett i ringen.

Men Åsa Sandell bekräftar inte den romantiska men fördomsfulla bilden av proffsboxarens värld.

– Gleason’s är en varm plats, det känns inte som en hård miljö. Jag är kanske exotisk där, men ingen bryr sig om vad jag gör utanför ringen.

– Jag är boxare och respekteras för det. Sen är jag själv ganska macho, jag gillar den hårda jargongen, den småsadistiska, råa attityden.

I andra delar av USA är det betydligt tuffare, tror hon. Men New York är en mix av alla slags människor och på Gleason’s Gym, där många kvinnor tränar, får även en bög i rosa shorts plats. Att det skulle bli en bok om boxningen var långtifrån självklart. Litterärt är boxningen ett minfält av slitna metaforer och övertydliga klyschor.

– Boxningen är min värld, och när jag skriver måste jag släppa den kritiska blicken. Skriver man utifrån sig själv blir det förhoppningsvis sant. Men klyschor är också sanna. Filmen Million Dollar Baby är full av klichéer, men också sann.

I dag är det tre år sedan proffsboxaren och kulturjournalisten Åsa Sandell – rankad sjua i världen och med flera SM-guld och ett EM-guld bakom sig – gick den uppmärksammade matchen mot Muhammad Alis dotter Leila Ali. Sin sista fajt gick hon i Karlstad för drygt ett år sedan. Väl tillbaka i New York upptäckte hon att hon var gravid, och trots att graviditeten slutade med missfall var det ett lätt val att lägga ner boxningen.

– Jag vet inte om jag har perspektiv ännu, men jag tror att cirkeln är sluten. Delvis är jag tillbaka bland blommiga blusar och det mer reflekterande, men jag är både ock, jag har hittat en balans.

Mer läsning

Annons