Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varning! Objektifiering!

/

Annons

Roberto Saviano. Det fascinerar mig att ingen nämner det uppenbara.

Jag menar, det måste ju vara det första alla tänker på när de hör hans namn, eller..?

Han är 29 år och så vacker att jag blir svettig i handflatorna och får ökad salivproduktion när jag ser hans bild i tidningen.

Han är författare och journalist med en examen i filosofi och därmed föremål för den tänkande kvinnans fantasier.

Jag är en tänkande kvinna. Han är italienare.

Det känns visserligen aningen klyschigt, men lite katolsk ångest är sällan fel.

Tanken på att lura någon i fördärvet är minst sagt...tilltalande (och nu när Antonio Banderas är gammal och i min fantasi förbrukad så skulle det sitta fint med en yngre ersättare).

Kom till tant Tina! Kom hit nu, var inte blyg...

Jag tänker att jag borde skämmas över hur jag så totalt objektifierar honom, exotiserar till och med, jag har ju för guds skull inte ens läst hans bok, och så är stackaren dödshotad också.

Men jag väljer att förföras av enkelheten i att reducera någon till en kropp och att då helt plötsligt börja bry sig om vad mitt objekt har att säga, ja, det skulle förstöra allt, det förstår ni väl? Sitt still, var tyst och gör som jag säger! Lilla gubben, jag skiter i din töntiga bok! Det gäller att peka med hela handen annars blir det så lätt missförstånd.

Man måste vara tydlig.

Och så kan man ställa sig lite för nära, inkräkta på det personliga utrymmet, le ett leende som skulle kunna vara välkomnande men som är överlägset, göra dem osäkra liksom.

Jag föreställer mig att det är så det känns att vara en man.

Inte att ha en penis, utan att vara en MAN.

Mer läsning

Annons