Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vikingarna inga hårdingar

/

Annons

År 793 överfölls klostret Lindisfarne i Northumberland i England av vikingar. De dödade munkarna, plundrade kyrkan och tände på byggnaderna. Därmed inleddes vikingatiden som varade i över tvåhundra år. Det var den tid då norrmän, danskar och svenskar upptäckte och koloniserade Island, Grönland och Vinland (nordöstra Nordamerika) erövrade England, anföll Frankrike och Tyskland, gjorde strandhugg i Medelhavet och exploaterade Ryssland.

En förklaring till att vikingarna kunde härja så fritt under så lång tid i ett så stort område var deras skeppsbyggnadskonst. Vikingaskeppen var smäckra, snabba och sjösäkra. Konstruktionen gjorde att de tålde långa havsfärder samtidigt som de var lämpade som landstigningsfartyg genom sitt grundgående. Även som navigatörer var vikingarna skickliga. De kunde genomföra långa seglatser på öppet hav bland annat genom att studera himlakropparnas positioner och vågornas och vindarnas rörelsemönster.

En annan förklaring till varför vikingarna kunde fara fram som de gjorde var att motståndskraften i väst- och östeuropa var så svag. England var splittrat i flera riken. Frankrike befann sig i en kris och föll sönder. I Ryssland fanns inga statsbildningar överhuvudtaget. Som marodörer visade vikingarna stor anpassningsförmåga. När Frankerriket på grund av tronstridigheter under 830-talet angreps det av rovgiriga vikingahopar. Tjugo år senare byggdes effektiva försvarsanordningar varför vikingarna angrep England.

Men varför lämnade nordborna sina hemtrakter? De hade tekniska möjligheter och lockades av den politiska bräcklighet som rådde utomlands. Det måste också ha funnits inre orsaker. Enligt en teori berodde det på överbefolkningen i Norden. Som orsak till denna anges traditionen i Norden att männen höll sig med många hustrur och dessutom med frillor med åtföljande stor barnrikedom. Att ha många söner var för en vikingahövding ett viktigt statustecken.

Politiska förhållanden och inre stridigheter i Norden kan också ha utlöst vikingatåg. När en kung eller hövding valdes sökte sig ofta utslagna rivaler utomlands för att där skaffa sig ära och rikedom genom handel eller plundringar för att kunna återvända till en efterlängtad revansch. Flera andra teorier har förts fram, sociala motsättningar och klimatförsämring med åtföljande missväxt och hungersnöd. Även utrikeshandeln var viktig. Vikingar handlade lika mycket som de plundrade.

Här kommer araberna in i sammanget. De hade före vikingatiden lagt under sig handeln i Medelhavet och trängt undan frankerna. Den ekonomiska tyngdpunkten i Frankerriket försköts då norrut till nuvarande Nederländerna, där friserna var duktiga handelsmän. En livlig handel uppkom i norr, vilket på sikt gynnade danskar och norrmän och gav dem resurser att sätta i gång vikingatåg. Ett problem återstår. Var vikingarna rövare eller inte? Här har uppfattningarna skiftat i hög grad.

Länge uppfattades vikingarna som pirater. Föreställningen går tillbaka till uppteckningar av munkar och präster. De betraktade av naturliga skäl vikingarna med fasa. Det var ju framför allt kloster och kyrkor som plundrades. Arkeologiska undersökningar på 1960-talet, främst i York och Dublin skapade en ny uppfattning om vikingatiden. Vikingarna sågs inte längre som enbart rövare utan också som fredliga innovatörer, jordbrukare, hantverkare och köpmän.

De nya rönen spreds via utställningar på British Museum och andra museer. Själv såg jag en vikingautställning på Historiska museet i Stockholm 1981. Uppfattningen om vikningarna som fredliga innovatörer stötte dock på patrull. Forskare som amerikanen F Donald Logan och engelsmannen P H Sawyer hävdade bestämt att vikingarna var rövare, dråpare och plundrare och att deras inflytande på kultur- och samhällsutveckling utanför Norden varit försumbar.

Forskningen går framåt och meningarna bryts. Dansken Karsten Gabrielsen har i en liten skrift, ”Vikingar en översikt” gett en aktuell översikt av de senaste forskningsrönen och kommit fram till en annan bild än Logan och Sawyer. Utifrån en modern tolkning av det arkeologiska materialet hävdar Gabrielsen att vikingarna inte var några primitiva våldsverkare utan européer med en annan religion. Deras materiella kultur var i nivå med den europeiska och på några områden dessutom överlägsen, inte minst när det gällde sjöfart.

Om vikingarna hade varit kristna hade klosterkrönikörerna inte haft samma invändningar mot deras framfart. Vikingarnas våld skilde sig inte från det som de frankiska och anglosaxiska kungarna utövade mot befolkningen i sina egna riken. Vikingarnas samhällsstrukturer liknade också det feodalsystem som fanns på kontinenten. Vikingahövdingarna var försedda med hirder av krigare som var bundna till hövdingarna, ett system som liknade feodalismens vasaller som var edsbundna till furstarna.

Föreställningen att vikingarna var barbarer stämmer inte heller. De hade en delvis lysande kultur med konsthantverk, sagor och skaldestycken. Arkeologiska fynd visar också att de var mycket noga med sin hygien. Man har hittat kammar och andra toalettredskap. I fråga om kläder och smycken var vikingarna närmast fåfänga och det gällde både män och kvinnor. Både män och kvinnor bar smycken. Varifrån kommer då den gängse uppfattningen att vikingarna var smutsiga och ovårdade?

Förmodligen från uppgifter från den arabiske resenären Ibn Fadlan, som stötte ihop med en grupp russer vid Volga. Denna grupp beskriver han som ”de orenligaste av alla varelser som Gud har skapat”. Hans beskrivning av russernas hygieniska vanor är ruskig att läsa, vilket väl förklarar varför skildringen blivit så omtalad. Det är ingen måtta på snuskigheterna. Ibn Fadlan ondgör sig över att russerna inte tvättade sig efter måltiderna. Och när de väl gör det sker det i samma tvättfat och då spottar och snyter de sig i samma fat.

Det här stämmer inte med andra källor. Förmodligen var det inte nordiska vikingar som Ibn Fadlan stötte på. Forskningsmässigt rör det sig om att den moderna arkeologin ibland ger bättre resultat än skriftliga källor. Det framgår allt mer att vikingatiden utgjorde en övergångsfas till medeltiden. Skandinavien fick en allt tätare kontakt med övriga Europa, vilket påverkade konsten i de nordiska länderna. Det kan man se i djurornamentik, geometriska former och växtornamentik, något som innebar inflytande från Frankerriket.

Med tiden uppkom riken i Norden samtidigt som kristendomen vann insteg. I början av vikingatiden byggde kungamakten i hög grad på släktskap, familjeallianser och en utbredd gåvoekonomi. Genom gåvor knöt kungen sina närmaste män som lokala män till sin person. Ett för en hövding att visa sin status var den stora hallen där kungar gav sina gästabud. Hallarna nämns i sagor och skaldeepos. Kristnandet medförde förändringar. Bildandet av verkliga stater gick parallellt med kristnandet.

Kungarna i Norden utvecklade kyrkliga institutioner genom att bland annat instifta biskopssäten. Uppkomsten av religiösa inrättningar stimulerade också stadsutvecklingen. Städer som Lund och Roskilde i Danmark, Sigtuna i Sverige och Trondheim i Norge anlades på kungliga initiativ som också låg bakom de första kyrkorna där. Hantverket kom att alltmer koncentreras till städerna. De nya impulserna ledde inte bara till att de nordiska länderna kristnades och att enandet påskyndades.

Vikingarnas statsbildningar kom även att spela en roll för övriga staters utveckling. Mest känt är Normandie i Frankrike. Det gavs som län till vikingahövdingen Rollo, vars uppgift var att skydda Frankerriket mot vikingaanfall. En ättling till Rollo, Vilhelm, erövrade England 1066. Hans armé av pansarryttare fraktades över i en flotta bestående av typiska vikingaskepp, Ett slående exempel på syntesen av vikingatid och medeltid. Om Vilhelm Erövraren handlar nästa söndagskrönika.

LENNART ÖDEEN

Mer läsning

Annons