Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Malena bland blöjor och divor

/

Hon kommer till Radiohuset i Stockholm, med väskorna fulla av noter, blond och flickaktig, för att repetera. Malena Ernman, sopranen från Sandviken, har just avslutat en hektisk säsong i världen och främst på Operan i Bryssel.

Annons
Det händer massor i ditt liv!
Ja, men det viktigaste är att jag har fått ett liv, landat med familj och fött barn. Det känns som om resten är ett svart hål. Jag har jobbat väldigt mycket sedan Greta föddes.Men det går bara inte att tacka nej. Om man skulle vara borta i två år har man inget jobb kvar. I den här världen finns inte mammaledighet. Det gäller att överleva.
Men jag har haft turen att träffa en fantastisk man som tagit pappaledigt ett år och offrat sin karriär för min och Gretas skull.
Sen, tjugo snäpp ner på listan, kommer jobben. Hela året har vi rest, med blöjbyten och mat och försökt kombiner det hela. Jag har blivit flygrädd på köpet, nu med Greta. Jag hatar att flyga och mår illa i flera veckor innan. När vi har rest på kontinenten har Svante packat alla 20 väskorna i bilen medan jag har flugit med Greta.
Det tar väldigt på krafterna med barn. Man hinner inget annat än att göra jobbet och överleva med familjen. Vi är så glada nu över att få vara hemma, ända till april. Och hela februari ska vi vara på Lanzarote.

Har priset varit för högt?
Absolut. Jag är helt slutkörd. Nu är det bara den här konserten på tisdag i Berwaldhallen kvar. Det är nog det mest krävande jag gjort. Så det är bara att andas in och göra det.

Den här konserten är er egen idé?
Det är Martin Frösts idé. Han tog kontakt med mig för två år sedan. Då blev jag gravid så det sket sig. Sen födde jag barn tre veckor för sent och var ganska illa däran, så då var vi tvungna att ställa in en andra gång. Men nu är det dags.

Det sägs att du ska åka inlines i programmet!
Det var meningen men det är bara Martin som åker. Jag nog bara skulle ha drattat på ändan. Ångesten är stor inför programmet. Vi har högt ställda krav på oss själva och det är ett extremt svårt material. Mycket nyskrivet. Dessutom har vi anlitat koreografer att hjälpa oss.
Konserten går i P2 den 7 mars och senare i vår i Sveriges television.

Hur är det att jobba utomlands?
Det är mycket enklare att jobba hemma, där man kan språket och där man kan gå hem till sig efter jobbet. Utomlands stänger man av allt och det är svårt att ha kontakt med vännerna hemma. Det är för dyrt att ringa på mobilen.
Samtidigt är det fantastiskt och jätteroligt. Man träffar människor från hela världen och får sjunga med folk som man längtat efter att träffa. Och som visar sig antingen vara skitstövlar eller helt fantastiska. Man slutar aldrig förvånas över kolleger. Eller sig själv.

Hur har du påverkats av att leva detta väldigt speciella liv?
Jag ställer ännu större krav på mig själv. Jag har prestationsångest.
När jag var ung kunde jag leva på att vara ung och grön och tycka att jag hade tur som kom in på ett bananskal. Men det finns inga bananskal i den här världen. Det är provsjungningar till allt. Den oskuld jag hade i början har jag förlorat. Nu vet jag hur det går till. Det har blivit ett jobb.
Tidigare hade jag också förväntningar att bli kär i någon. Nu har jag familj och det är stor skillnad mot för fem år sedan.

Vad gör Svante?
Han är skådespelare och har jobbat på Stadsteatern, Riksteatern, i Västerås, Norrköping och mycket i Norrland.

Hur träffades ni?
På teve. Jag skulle spela kompositören Kraus äldre syster i en dokumentär. Vi blev kära direkt, fick barn och flyttade ihop. Det hände snabbt.

Jag läste en intervju där du berättade att det bara var bögar och lesbiska som blev kär i dig.
Det var så ett tag. Jag spelar ju ofta killroller och det tycker homosexuella är spännande och annorlunda.

Liksom Anne Sofie von Otter spelar du så kallade byxroller.
Ja, och det är fantastiskt roligt. För mig är det enkelt att göra killar. Jag får använda mitt kroppsspråk. Det är inte så många tjejer som kan gå som en kille men det kan jag. Men senaste gjorde jag Donna Elvira i Mozarts "Don Giovanni" i Bryssel och det gick bra, det också.

Hur är konkurrensen?

Mördande. Och det blir värre och värre. Jag är mezzosopran och sådana blir det allt fler av. Det har nog att göra med att man blir längre och då följer även stämbanden med. Men jag har tur, jag får roller. Nu ska jag spela Strindbergs "Fröken Julie" i en nyskriven opera i Bryssel.
Då är vi bara tre på scenen så det är en bärande roll, minst sagt, eftersom jag gör titelrollen. Det blir år 2005.

Var känner du att du har dina rötter?
I Sandviken. Där finns mamma och pappa och där har jag gått i skolan.

Nu ska du sjunga med Sandviken Big Band.
Ja, äntligen. Det ska bli jättekul men jag är skräckslagen. Jag ska sjunga jazz med de proffsigaste av proffs.

Du har en väldig bredd. Hur klarar du den tekniken?
Det är jättesvårt. När man sjunger opera blir rösten uppbyggd rent muskulärt som en kroppsbyggare. Sen ska man plötsligt, på några sekunder, rasera allt och låta oskolad. Det är ungefär som om en kroppsbyggare skulle försöka se spinkig ut. För att det ska gå måste man hitta på knep, fixa och trixa, låtsas låta trött, som om man hade druckit whisky kvällen före. Man får fejka.

Vilka är dina förebilder?
Den största är Danny Kaye men även Viktor Borge, sådana som är tokiga både scenmässigt och musikaliskt. Bland operasångare, Bryn Terfel som jag tycker mycket om, både som sångare och person..

Du hade väl själv en grupp i den stilen?
Ja, Vocal Eyes, när jag gick musikgymnasiet i Västerås. Vi sjöng jazz, pop och rock. Det var den första stora kärleken.

Så hur hamnade du i operafacket?
Det var ett misstag. Jag råkade vara bra på att sjunga koloraturer. Jag kom helt enkelt på hur man gör och tyckte det var kul. Sen tyckte någon att jag var bra och när man blir smickrad blir man uppfylld och anstränger sig mer. Så jag provsjöng och fick Rossinas roll på Operan i Stockholm. Då tyckte jag att opera var jättefult, men jag hade fel. Det kan vara fult men också helt underbart och jättebra.

Operavärlden är speciell. Både dammig och spännande?
Ja, vi har olika sätt att se på operan i Sverige och utomlands. Här plattas allt ner som sticker ut och opera har fått en stämpel att där står folk och vrålar. Det är synd att inget görs för att bevisa motsatsen.

Folkoperan då?
Ja, dom gör ett fantastiskt jobb. Och de har kommit på den geniala idén att sätta orkestern bakom sångarna. Då får även mindre röster chansen att höras. I alla andra operahus sitter orkestern framför sångarna och då måste man kunna höras. Det är det som är det svåra.

Är det inte jobbigt att leva med ett så utsatt instrument som en röst?
Blir man sjuk är det inte mycket att göra. Då får man ställa in. Det är frustrerande men man måste alltid räkna med litet svinn.

Hur ser du på framtiden? Ditt liv med barn?
Jag vill ha fler barn, om jag får. Gärna en liten pojke. Svante vill ha en flicka till. Annars, att göra det jag gör just nu och bli bättre. Att bli lugnare i mitt sätt. Att ha mer tid och kunna välja och planera jobben. Att ha tid för vänner och familj, att kunna umgås med dem saknar jag jättemycket.

Hur uppbokad är du?
Till 2006. Närmast väntar Bryssel, Wien, Paris. Mest byxroller. Inspelningar, bland annat med Drottningholmsorkestern. Kanske Händel-arior. Och en julskiva.

Vad betyder skivinspelningar för dig?
Riktig ångest. Jag är en live-sångerska och tycker om att spela in med publik. Då är man bättre. Inför en mikrofon börjar jag bara tänka toner och teknik.

Vad skulle du göra om du blev chef för Operan i Stockholm?
Öppna ögonen och se hur man gör i Europa. Ta in sångare. Vara öppen. Det tråkiga med Sverige är att man inte får sticka ut. Man ska varken vara dålig eller bra utan lagom. Annars blir det orättvist för andra. Det är ett tankesätt som stör mig.
Annars är Sverige fantastiskt. Sjukvården, boendet, allt som fungerar, att folk hjälper till och är artiga och stannar när man går över gatan. Det gör man inte i Bryssel. Där tävlar folk i att köra på barnvagnar. Det är otäckt.

Vad har du att säga om divor?
Jag har mött en del. Det finns olika sorters divor. En del kommer av prestationsångest, att man är nervös och självkritisk. Andra tycker faktiskt att de är bättre än alla andra. Det är dom korkade. De smarta presterar det bästa genom att hunsa andra och få saker gjorda.

Men hur står man emot, om man hela tiden för höra att man är bäst?
Min erfarenhet efter att ha jobbat i Bryssel är att folk inser att de behöver varann. Det går inte att som stjärna bara komma in och sjunga sin roll utan repetitioner. För att det ska bli en bra föreställning behövs det kemi mellan sångarna. De behöver hjälp av varann, både uppmuntran och att man får gnälla hos en kollega och bryta ihop. Om man är kallhamrad och okänslig är man ingen bra sångare. Men det är kul att berätta historier om de riktiga divorna, som Renée Fleming och Kathlene Battle.

Vad är drömmen för dig? Metropolitan?
Jag skulle nog vilja sjunga i San Francisco. Där är det varmt och skönt, en fin stad. USA vore kul att utforska. Jag ska förresten sjunga upp i maj på Metropolitan. Det skulle jag ha gjort redan för tre år sedan. Då blev jag först tillfrågad.

Har du någon favorit bland dirigenter?
Daniel Barenboim i Berlin. Han är en fantastisk inspirationskälla och jättetrevlig. Men det är en sak med honom, han är förtjust i unga flickor.

Har han uppvaktat dig också?
Det gör han med alla som han jobbar med.
Men jag fick sjunga med honom fast jag hade förlovat mig och var med barn.

Vad är lycka för dig?
Att få sova mer än sex timmar. Att inte ha dåligt samvete. Att alla runt omkring mig mår bra. Och att det inte är mitt fel om någon mår dåligt.

Är du intresserad av politik?
Jag har blivit mer och mer. Jag har bott så mycket i Bryssel och röstade absolut ja till emu. Synd att Sverige sa nej. Vi skulle bara tjäna på att vara med. Det skulle stärka oss.

Vad betyder mamma och pappa?
Oh, allt. Trygghet. De ställer alltid upp och det är pappa som sköter min ekonomi. Det blir många timmar i veckan och han gnäller aldrig fast jag är väldigt slarvig med pengar.

Hur reagerar dina kolleger utomlands på att Svante är pappaledig?
De tycker det är fantastiskt och värt all beundran. Det går inte att bägge arbetar. Nu har vi kunnat resa med Greta. Har jag föreställning på kvällen kan vi vara tillsammans hela dagen. På barnavårdscentralen tycker dom nog att jag är en självisk häxa Men jag kan inte ta mammaledigt och vi kan inte leva på Svantes lön. Och Greta har haft det jättebra. Hon har fått vara med både mamma och pappa hela första året och sen hjälper farmor till och sitter barnvakt.

Kerstin Monk

Mer läsning

Annons