Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mark riskerar ta livet av publiken

/

En publik på 750 personer, varav minst 99 procent damer, höll på att skratta ihjäl sig åt Mark Levengood på Estraden i onsdags.

Annons
Mark, iförd tjusig kostym, småflanerade på scenen medan han regelbundet smuttade ur ett glas vatten och levererade den ena klokheten efter den andra, varvat med historier som vi kanske hört förut men som vi ändå med förtjusning nästan kiknade åt.
Sanningen är den att publiken skrattade så mycket att Mark inte hann säga allt han tänkt.
Det avslöjade han när vi satte oss ner efter framförandet.
Det hör till Marks liv att åka Sverige runt och hålla föredrag. Till Gävle kommer han gärna. Här har han många härliga minnen och en trogen publik.

Vi hade stämt träff 45 minuter före själva föredraget. Något försenad dök han upp och medan han åt en sallad bakom scenen inledde vi vårt samtal.
Coolt, måste jag säga. De flesta som ska framträda av någon anledning brukar föredra ensamhet och tid för koncentration.
Mark blir vrålhungrig inför ett framförande, även nervös, det tillstod han. Men fixa en intervju, det gjorde han med lätthet istället för att läsa i den medhavda boken, "Queen" av Ben Pimlott.
Och när det var dags att gå in på scenen tömde han innehållet i fickorna på bordet, en av hans ritualer, rättade till sjalen, slog på mikrofonen, släntrade in med ett leende och charmade oss alla.
Där, bakom scenen, satt vi en även i pausen och efter föredraget och bollade frågor och svar.

Varför gör du det du gör?
- Jag har nog haft en himla tur. Och ett bra drag är att jag inte säger nej utan ja. Ibland har det gått käpprätt åt helvete. Men jag fegar nästan aldrig utan vågar haka på utmaningar.
Jag har aldrig längtat efter att bli känd, även om jag gillar att vara det. När jag var liten måste man kunna något för att bli känd, spela teater, sjunga eller skriva och jag hade inga sådana gåvor. Jag var inte ens nära en sådan dröm.
Sen hoppade jag in på teve i Finland när jag var tonåring men kände att det inte alls var min grej. Så jag städade på restauranger, kom till Sverige, jobbade inom sjukvården. Att jag kom in på det här yrket berodde på att Jonas hade börjat skriva böcker och fick åka till Bokens dag i Sundsvall och andra roliga platser. Det verkade så kul och då sökte jag in på radiolinjen vid Dramatiska institutet.
Att jag hamnade i det här yrket var nog bara en tillfällighet. Att jag är kvar beror på att jag inte kan så mycket annat. Man blir också bortskämd.
Jag sitter med i styrelsen för Barnfonden och har varit med om att starta kollektiv för hivsmittade kvinnor i Thailand. Och när man leder Cancergalan och lyckas dra in 53 miljoner så känns det kul och litet nobelt. Det är någon slags drivkraft.
Sen känner jag mig också bekräftad, faktiskt. Folk frågar om det är jobbigt att vara kändis. Det var jobbigare att vara sjukvårdsbiträde.

Du är katolik. Vad betyder Gud för dig?
- Det tangerar kärlek. För mig är Gud essensen av all kärlek, den kärlek man har för sina föräldrar, för sina barn, när man utövar sexuell samvaro. All kärlek har någon slags kärna av total välkomnande närhet där gränsen mellan vad som är jag och min nästa suddas ut. Den känslan är för mig Gud. Men den Gud som graderar syndare, det är ett väldigt småborgerligt påfund, faktiskt.

Den Gud som fördömer homosexuella?
- Det är präster som försöker applicera sin egen litenhet på Gud. Kyrkofaderns Augustinus sa, älska Gud och gör sedan som du vill. Så är det tycker jag. Jag avgör själv vad som är rätt och fel i mitt liv. Tio Guds bud köper jag - att inte skada någon, inte stjäla, inte såra i onödan. Man måste vara generös mot varandra, annars blir våra liv så tråkiga och futtiga.

Varifrån har du din humor?
- Från min mamma. Hon är en oerhört god kvinna. Jag växte upp med mormor, morfar och mamma och i vår familj har det alltid skrattats mycket. Det har varit ett sätt att tackla saker. Min morfar var född 1902 och tillbringade en sjättedel av sitt liv i kriget, först som frivillig, sen som inkallad. Det var inte så hejsan. Men han inpräntade i mig vikten av att kunna skratta, för det finns inget som är lika befriande.
Gråter gör man i alla fall. Skratta måste man lära sig. På min familjs begravningar har vi helt slutat med smörgåstårta och sherry. När vi är färdiga i kyrkan går vi på restaurang. Så är det fri bar och folk blir kackafulla. Det är så roligt. Vi inser att det är sorgligt nog när man är död. Men livet måste gå vidare.

Känner du dig som amerikan, finlandssvensk eller finländare i Sverige?
- Jag har nog aldrig känt mig som amerikan. Där är värdegrunden helt annan än min egen. Jag känner mig som finlandssvensk och är kulturellt betingad för Europa. Jag känner mig allra mest hemma i Sverige. Här har jag Jonas och min familj. Sverige är ett väldigt bra land att leva i. Absurt på många sätt men kul och väldigt välorganiserat.

Dina historier är lika roliga fast man hört dem förut.
- Men vi har bara så många historier ur vårt liv. Det är som med författare som skriver samma historia, gång efter annan. Bara litet annorlunda beroende på var man är i livet. Man jag kan ju inte bara hitta på, då blir det fusk. Och folk verkar bli glada i alla fall.
Jag gillade jättemycket att jobba inom åldringsvården, även narkomanvården. Där var det så självklart att det man gjorde var meningsfullt. Nu är det mer abstrakt. Då bytte man blöjor på tanter och de blev omedelbart torra. Det var bra.
Det jag tycker är sorgligt är att man dränerar äldrevården ekonomiskt så att man inte har råd att köpa elhissar som underlättar vid blöjbyten till exempel. Det leder till att de som jobbar där, mest kvinnor, får förslitningsskador och blir förtidspensionerade.

Varför kom du till Sverige?
- Jag kom in på Kalle Flygares teaterskola och tänkte litet lojt att jag skulle bli skådespelare. Men efter en säsong insåg jag att det skulle jag verkligen inte bli. Men då hade jag redan träffat Jonas och det var kärleken som fick mig att stanna. Nu har vi varit ihop i 18 år nästa vecka. Vi hade just lämnat tonåren när vi träffades.
Vi har alltid jätteroligt ihop. Vi är hemskt olika, men det tror jag att man ska vara. Det är en förutsättning. Om jag vill vara ihop med någon som är som jag själv, då kan jag titta mig i spegeln. Det är roligare med någon som utmanar och som överraskar. Det är bästa kombinationen,

Har du någonsin varit i garderoben?
- Nej, men det handlar inte om mod utan brist på försiktighet. Jag var nyss fyllda 16 år när jag blev så himlastormande kär så jag kunde inte tänka att någon annan skulle kunna tycka annat än att det var hemskt fint. Jag kom ut i ett Finland som knappt hade hört talas om begreppet homosexuell. Ingen förstod vad vi höll på med. Min pojkvän och jag blev sociala outcasts, någon slags paria. Och jag bröt helt med min pappa. Vi bodde ett år utanför Helsingfors och jag hade ett program på teve. Det var helt absurt. Vi blev mer och mer berömda men jobbet gav inga pengar. Jag hade 20 mark i timmen och var tvärfattig. Men det var fina år. Jag minns min första Gay pride 1980 i Finland. Jag var 16 år och vi var åtta personer som gick i tåget.

Vilka är dina mål i livet?
Mina mål är bundna till familjen. Jag skulle vilja studera igen, läsa idéhistoria som alla andra, litteraturhistoria, bli kulturvetare. Det är absolut inte inkomstbringande men jag behöver inte oroa mig för försörjningen. Familjesituationen tillåter att jag går tillbaka till skolbänken. Som jag lever nu tjänar jag jättemycket pengar. Jag tycker det är skoj med snabba bilar, att kunna resa och bo flott, att kunna unna sig en privat guide. Men jag tror att man måste vara försiktig och inte låta pengar bli för betydelsefulla.

Vad önskar du för din son?
Samma som för mina övriga nära och kära, att våga vara sig själv, att hitta en balans i livet så att det blir roligt att finnas till. Jag är visserligen 60-talist men är också ett barn av den nya tiden. Jag tycker inte att arbete är speciellt viktigt utan att man förstår att ta hand om den tid vi har. Att man förstår att man inte är här i cirklar av veckor och månader utan att varje dag är ny i sig. Att man orkar och vågar attackera sitt liv och tänka på vart man är på väg. Jag önskar honom mod och självförtroende.

Vad är meningen med livet?
Jag tror inte att det finns en generell mening med livet. Var och en har en mening med sitt liv och ibland tar det jättelång tid att upptäcka den meningen. Det kan ibland handla om att upptäcka en riktning med resan utan att veta vad slutmålet är. Jag kan inte med handen på hjärtat säkert veta vad meningen med mitt liv är. Kanske kan man se mönstret i de val man gjort då man är gammal.
Jag är ju religiös och jag tror att meningen med mitt liv ligger i Guds hand och att det kanske inte är ämnat för mig att veta på den här sidan livet. Och det är inget jag direkt oroar mig för.
Det enda jag oroar mig för är att göra fega val, beräknande val, val som inte är styrda av konstruktiv kraft. Att bli ogin, avundsjuk, svartsjuk, sånt som kan leda en vilse.

Du har fått en fantastisk gåva, att kunna glädja oss!
Det är roligt att det blir så. Efter en sån här kväll bär jag med mig publiken en bra stund, tills jag går och lägger mig. Sen finns den med som en liten mosaikbit i den stora bild som en dag kommer att ha blivit mitt liv. I dag blev det en skimrande liten blå bit.
Nu låter jag lika flummig som DiLeva. Det måste vara något med Gävleluften...
KERSTIN MONK
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44

Mer läsning

Annons