Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Brita Planck

Annons
Nu är det snart dags för kulturkvällarpå Engeltofta. Som vanligt har Brita Planck satt ihop ettimponerande program.

Namn: Brita Planck

Ålder: 77 år

Yrke: Pensionär

Född: I Gävle

Familj: Änka, två vuxna barn,fyra barnbarn, särbo i Eskilstuna

Bor: I lägenhet i centrala Gävle

Kan det vara så att du har fått ett nyttliv sedan du började med kulturkvällarna på Engeltofta?

Ja, helt och hållet. Det kan man inte kommaifrån. Jag ägnar enormt mycket tid åt det.

Väl inne i pensionsåldern hittade du plötsligtdin talang?

Ja, det är så. Tidigare var det bara arbeteoch barn och när jag kom hem orkade jag inget mer. Det härhar kommit av sig självt och berikad mitt liv så kolossalt.Jag kunde inte drömma om att det skulle utvecklas som dethar gjort.

Jag har sett dig under de här åren ochdu tycks bara bli yngre för vart år som går!

Det är nog för att jag har så roligt.Och så kärleken. När man träffar någonoch det blir så bra så är det som en drömatt stilla be om. Jag blev änka när jag var 30 åroch levde ensam i 40 år innan jag träffade Sven sombor i Eskilstuna. Vi träffas flera gånger i månadenoch talar med varann i telefon flera gånger om dagen.

Vad är du speciellt nöjd med i åretsprogram?

Det är svårt att ta ut något speciellt.Men jag är väldigt glad över att Gunilla von Bahrkommer tillbaka och jag ser också fram emot kvällenmed Charlotta Larsson som har sjungit med Andrea Bocelli i Globenbland mycket annat. Hon kommer att framföra ett helt nyskrivetverk av Carin Bartosch. Sen kommer tre mezzosopraner och sjungerpopulärmusik från 30- och 40-talen. Jag hördedem på Birka Princess och tyckte de var härliga. Detska också bli spännande att höra Ulla Trenterberätta om bibeln i deckare och deckare i bibeln.

Hur tänker du när du sätter ihop dinaprogram?

Det här med Ulla Trenter till exempel. Jag sattpå tåget och läste i en tidning att Ulla Trenteråkte runt och höll föredrag. Då skrev jagtill henne och frågade om hon ville komma till oss och undertecknademed "En obotlig optimist". Dagen därpå ringde hon ochsa att hon gärna kommer. Jag varierar programmen men RolfLarsson och Bengt Wiklund har följt som en röd trådi alla år.

Det är sjätte året nu. Berättaom utvecklingen? Antal besökare, artister, ekonomi!

Varje år har omkring 1 500 personer skriviti gästboken och det betyder att omkring 5 000 personer harvarit där. Åh, vad nervös jag var förstaåret. Då undrade jag hur det skulle gå, atterbjuda klassisk musik mitt i semestern. Men det sa bara svischså var det full fart.

Hur började det hela?

Med att jag blev arg. Fruktansvärt arg. Detblir jag väldigt sällan men när det händerska man fly mig. Det var i maj månad som det kom en broschyrom vad som händer i Sommar-Sverige. Och där fanns inteen rad om varken Gävle eller Gästrikland. Gävlestår i strykklass här i landet och det förstårjag inte med tanke på vilket fantastiskt utbud det ärhär. Vi är nog den skulpturtätaste staden i landet.Vi har konserthus, länsmuseum med fantastisk 60-talskonst,bibliotek och aktiviteter för både ung och gammal.

I alla fall, då blev jag så arg att jag satteigång och jobbade bokstavligen dag och natt får attfå ihop ett program. Och det blev klart. Hela juli var detprogram på Engeltofta.

Har det blivit lättare med åren, att fåpengar och artister?

Det värsta är att jag måste tiggapengar, det har jag aldrig gjort tidigare och det har inte blivitlättare under de här åren, snarare svårare.Av kommunen får jag 20 000 kronor i bidrag. Och folk skullebara veta hur beroende jag är av pengarna i bössan därman kan lämna frivilliga bidrag. Vi tar ju ingen entré.

Med artisterna är det bara trevligt att ha att göramed, oavsett om de är okända eller kända.

Får du själv betalt?

Nej, det skulle aldrig gå. Jag gör dethelt ideellt. Annars skulle det inte fungera.

Du kanske får annan belöning?

Ja, att människor verkar positiva och berättarhur mycket det har betytt för dem, folk i stan som inte harså mycket att göra på sommaren. Att jag har berikatför dem, det är nog för mig.

Du har också annan uppmärksamhet!

Ja, ett år fick jag Gävle kommuns honnorärsstipendiumoch 1998 blev jag landstingets kulturpristgare. Det var ofantligtroligt.

Du har en speciell känsla för Engeltofta!

Ja, jag bodde i Bönan på somrarna i 30år och Engeltofta var min barndoms slott. När det vardans där klädde man sig i långklänning. Detär en hjärtesak för mig.

Vet du vad jag har tänkt på? Utsikten därifrån,mot Korsnäs, är ju inte så rolig. Tänk omman kunde göra en jättelik Trompe l'?il av fabrikenså att det blev något helt annat! Låta en konstnärfå uppdraget. Det skulle bli en sevärdhet i Gävle.

(Trompe l'?il kan översättas som något sombedrar ögat, en illusion av verkligheten. Det finns en sådanmålad på Stadshypotekets vägg mot Centralgatan,vid Drottninggatan).

Du är Gävleflicka och har sett staden utvecklas.

Ja, både positivt och negativt. När jagväxte upp var Gävle landets sjunde stad. Var den liggernu vet jag inte. Det fanns många charmiga miljöer somhar försvunnit. Nu ser Stortorget ut som alla andra torg.Varför måste man bygga så uniforma samhällen?

I Boulognerskogen var det massor av kaféer och musiki paviljongen. Vid Stadsträdgården fanns lilla badhuset.Jag har till och med badat där.

Men här finns också så mycket. När viträffas i landets olika konstföreningar pratar jag mycketom Gävle, om allt vad staden har att erbjuda. Och nu skajag ordna en utflykt hit för landets konstföreningar.

Kommer du ihåg vad du drömde om som litenflicka?

Jag drömde om att få ett lika lyckligthem som mina föräldrars. Jag har sällan sett ettså lyckligt liv, de var min förebild. Kärlek ochvärme var A och O i vår familj. Tyvärr dog minfar när jag var 17 år, den mest känsliga åldern.Det var jobbigt.

Men man lär sig så mycket av motgångar ilivet. De är jobbiga men när det vänder har manså mycket i bagaget. Jag kan till exempel inte irriteramig på småsaker. I stället för att gnällaborde man fråga sig vad man kan göra. Tänk omman fick leva om sitt liv med det som man kan nu. Det skulle bliintressant.

Vad skulle du göra då?

Det kunde bli vad som helst, men med kultur.

Du har jobbat som sekreterare. Var det ett jobb sompassade dig?

Nej, inte alls. Jag avskydde att skriva maskin. MenWolther var bara fyra månader när jag blev änkaså jag måste försörja oss. Sen blev jagklinikchef och fick en egen sekreterare som skrev maskin. Jagbasade över 201 läkarsekreterare. I dag är de noginte hälften ens.

Hann du lära dig data?

Nej, jag hade bara drygt ett år kvar och tyckteinte att jag skulle gå på datakurs. Det ångrarjag i dag. Men det är inte för sent än. Jag skanog.

Du har varit pensionär i 13 år nu.

Ja, och jag har fortfarande mitt arbetsrum kvar påsjukhuset. Jag gick ut ur rummet och satte upp en ny skylt, Konstföreningen,och så gick jag in igen. Jag ordnar tolv utställningarom året, tio med konstnärer och två vinstutställningar.Periodvis är jag ofta där.

Hur väcktes ditt intresse för konst?

Antagligen redan hemma. Min mor, Greta Berggren,var självlärd konstnär och målade själv.Men när far dog stängde hon målarskrinet och honslutade också att spela piano. Hon blev amanuens påmuseet och renoverade bland annat många tavlor. Hon kundeockså laga porslin så att det inte syntes. Hon hadefantastiska talanger. Tyvärr har jag inte ärvt hennestalang att måla men mitt konstintresse, som vilade i mångaår, kom tillbaka med full kraft.

Hur kom du på att du skulle bygga dockskåp?

Av en tillfällighet. Min mor var så skicklig,hon kunde allt och hon brukade säga, du kan själv. Mendet var först när hon började se dåligt ochinte längre kunde göra allt som jag plötsligt börjadegöra saker. Jag satt helt enkelt med en pappbit och undradeom jag kunde göra en kopia av sekretären hemma hos mor.Då föreslog hon att jag skulle göra den i trä.Så jag gick till Cederlöfs och dom skrattade gott närjag kom med mina småbitar i vagnen. Jag ville ha bitar somvar löjligt små. Jag köpte en lövsåg,fil, kniv och sandpapper och så satte jag igång. Tålamodhar jag.

När var det här?

Det måste ha varit 1980. Mor gick bort för15 år sedan och då hade jag kommit igång. Minabröder trodde att jag hade blivit knäpp. Det tog fartordentligt när jag blev pensionär. Jag glömde bådeatt äta och sova. Det var bara så roligt. Jag har intehaft en dags problem med sysselsättning sedan jag blev pensionär.Det har varit en så underbar tid att det går inteatt beskriva. Men man måste göra något själv,ta tag i sina intressen. Jag planerade i fem år innan jaggick i pension.

Ditt senaste projekt är ett galleri.

Ja, 44 olika konstnärer har gjort tavlor ochskulpturer i miniatyr. Alla är original och signerade. PerNilsson Öst sa att det var den svåraste skulptur hanhar gjort. Jag har Lisen Forslund, Ulrika Hydman Vallien, MårtenAndersson, ja nästan alla häromkring.

Fler projekt på gång?

Jag skulle vilja bygga ett kinesiskt kabinettskåp,svartlackat med blommor och speglar. Jag ska sätta igångså snart jag får mer tid.

Du har en positiv grundsyn!

Ja, det har jag. Och jag har lätt att fåkontakt med människor. Jag är inte rädd men villheller inte vara framfusig. Jag har lätt för att fåförtroenden och jag har aldrig missbrukat dem. Det vore hemskt.Under tiden på sjukhuset blev det rena kuratorsverksamheten.

Om du hade både makt och pengar, vad skulledu då göra för Gävle?

Det har jag grubblat en del över. Jag råkadevinna en liten summa på Triss och funderade över vadjag skulle göra om jag vann riktigt mycket pengar. Förstskulle jag naturligtvis se till så att mina två sönerblev bekymmersfria.

Sedan skulle jag fondera pengar på ett sådantsätt att makthavarna inte kunde bestämma över dem.Det som retar mig är hur rörelsehindrade behandlas.Jag har hört att om de ska bort så måste de bestämmaen tid när de ska hämtas. Tänk att behövalämna festen när det är som roligast. Och närde går på teater blir de hämtade sist av alla.Det skulle jag vilja göra något åt. Det ärgräsligt, helt enkelt.

Sen tänker jag på våra konstnärer. Deligger mig varmt om hjärtat.

Tror du på Gud?

Vad ska jag säga? Jag går aldrig i kyrkanpå högmässa. Jag tror att det finns gott och ontmen inte på en personlig Gud. Jag går annars gärnai kyrkan, på konserter och för att bara betrakta. Detfinns en viss stämning där som göra att man tänkerefter på något sätt.

Vad är meningen med livet?

Ja, det kan man fråga sig. Ens liv fortsätterju i barn och barnbarn men det händer ju att linjen tar slut.Meningen kan i alla fall inte vara att vi ska stressa ihjäloss, som vi gör i dag. Sen, när man dör såär det bara familjen som kommer ihåg en efter baranågot år. Så jag vet inte.

Hur vill du bli ihågkommen?

Som en positiv person.

Mer läsning

Annons