Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Lena Wiklund

Annons
Det hör inte till vanligheterna att sjuksköterskordoktorerar. Men det gjorde Lena Wiklund, sjuksköterska ochvårdutvecklare på psykiatriska kliniken vid sjukhuseti Gävle. "Lidandet som kamp och drama" är titeln påhennes avhandling som hon la fram vid Åbo akademi i Vasa,Finland.

Namn: Lena Wiklund

Ålder: 39 år

Yrke: Sjuksköterska

Född: I Falun

Familj: Döttrarna Emma, 17 och Ida,16

Bor: I lägenhet på Söder

Du har just disputerat. Hur gick det?

Det gick jättebra.

Du är sjuksköterska. Hur vanligt ärdet att sjuksköterskor disputerar?

Det har inte varit så vanligt men börjarbli. Men de som har doktorerat tidigare har varit vårdlärareoch inte jobbat kliniskt som jag och de har disputerat inom pedagogikeller medicin.

Hur kom du själv på den tanken?

Det bara blev så. Jag var intresserad av attfå mer kunskap och att utvecklas i yrket. Så jag börjadeläsa och tog en magisterexamen. Det gick bra och var roligtså jag fortsatte med forskarutbildning.

I vilka ämnen tog du din magisterexamen?

I vårdvetenskap. Det finns inte i Sverige,däremot är det en akademisk disciplin i Finland därman har en annan tradition. Institutionen för vårdvetenskapligger i Vasa och är en filial till Åbo akademi.

Så du har pendlat en del?

Ja, jag har hållit på med min utbildningi tio år och läst på distans. De förstaåren var jag där tre gånger i månaden.De sista fem åren har det bara blivit två tre gångerper termin.

Vad betyder det för dig personligen att ha disputerat?

Det var en svår fråga. Det har jag intetänkt så mycket på. Jag har ju inte gjort dethär för karriärens skull utan för att detvar roligt att se om jag klarade av att skriva avhandlingen. Detär ett steg. Men sen är det inte så himla märkvärdigt.

Du ska åka till Island nu och presentera avhandlingendär.

Ja, vid en konferens för europeisk vårdforskning.Det ska bli roligt, jag har alltid velat åka till Island.Efter konferensen ska jag ut och rida i fyra dagar. Jag red sombarn men har inte haft tid de senaste åren.

I sommar ska jag presentera avhandlingen i Florida och fören månad sedan var jag i Kanada.

Nu kan du kalla dig både doktor och syster!

Ja.

Vad skiljer din avhandling från om en läkareskulle ha disputerat i samma ämne?

Jag tror inte att en läkare skulle skriva ensådan här avhandling. De är så fokuseradepå hur man botar sjukdomar medan min handlar om hälsaoch lidande. Det finns många som man inte kan bota och detvingas leva med ohälsa. Hur hjälper man dem att fåuppleva hälsa, trots ohälsa? Det handlar om hur manförhåller sig till sig själv, om hur man kan förändrasin livssituation.

Din studie syftar till att via utformandet av en teoretiskmodell nå ökad förståelse för hur människorerfar lidande. Kan du beskriva det så att även jagförstår?

Det jag har gjort är att intervjua tvåolika grupper, dels missbrukare, dels hjärtsjuka som nyligenhar opererats. Jag har intervjuat dem om deras levnadshistoria,om hur de erfar lidande och hur de kämpar för sin värdighet.Den kamp som finns hos alla människor i en eller annan form.Om deras förhållningssätt till livet.

Det är människor som tidigt i livet mött olikakrav som format den bild de har av sig själva, vad som behövsför att de ska få uppskattning och bli älskade.

Grupperna har hanterat kraven på olika sätt. Missbrukarnahar flytt in i droger och de hjärtsjuka har presterat sigtill kärlek och värdighet. De kommer ofta i en krisnär de har opererats. Hur ska de nu orka vara så duktigaatt de kan räknas?

Det här är människor som har hanterat yttreomständigheter på olika sätt och deras sjukdomarprioriteras på helt olika sätt. De som tagit till drogerfår ofta höra att de får skylla sig själva.Det drabbar inte de hjärtsjuka även om man vet att stress,rökning och fetma leder till hjärtsjukdomar. Den enagruppen är högprioriterad, där satsas det storasummor pengar medan den andra gruppen är den förstasom drabbas av nedskärningar. Det är tankeväckande.

Det handlar egentligen bara om olika sätt att hanterasitt lidande.

Men det här är inte bara ett fenomen för vårdenutan i hela samhället, till exempel i skolan. Förmåganatt lära beror på hur man känner sig, om man kännersig värdelös eller som en viktig elev.

Hur har du blivit intresserad av lidandet?

Det har att göra med att jag är sjuksköterska.Jag sysslar inte med att bota, det är läkarens profession.Däremot kommer jag nära människor som lever medkroniska sjukdomar. Det som intresserar mig är hur de, trotssjukdom, ska kunna få erfara en grad av hälsa. Självär jag allergiker och därmed per definition sjuk. Menjag försöker se möjligheter i stället förbegränsningar. Att hälsa är förenligt meduthärdligt lidande. Att vara sjuk och ändå måbra, det är möjligt.

Du ser mycket lidande i ditt arbete!

Ja.

Finns där glädje också?

Ja, det gör det.

Bara härom dagen ringde en patient och frågadeefter en broschyr. Hon hade behandlats för ångest menberättade nu att hon mådde bra och hade börjatjobba. Då blir jag glad. Att se glädjen när patientergör även små framsteg. När de kan sägaatt "visserligen har jag fortfarande hallucinationer och hörröster, men jag behöver inte lyssna. De kan hota ochskrämma mig men de kan inte göra mig något annatän att vara obehagliga." När man ser förändringarbåde i ögon och kropp, då blir man glad.

Kommer din arbetssituation att förändrasgenom din disputation?

Till viss del kommer det att göra det. Psykiatrinförändras hela tiden. Det kommer nya idéer sombehöver utvecklas och jag försöker arbeta med denförändringsprocessen. Vi går mot mer och mer öppnavårdformer. Patientperspektivet blir starkare. Man kan intelängre jobba utifrån organisationen. Det kommer enny generation patienter som ställer andra krav och det ärbra. Det behövs.

Vilket stöd har du fått från arbetskamraterna?

Jag har fått ett väldigt bra stödoch har inte haft problem med att få tjänstledigt.Enskilda kolleger har varit mer intresserade men jag har inteupplevt något negativt. Det har naturligtvis varit jobbigtför kollegerna att jag har varit borta så mycket.

Har du haft dåligt samvete?

Ja, framför allt genom att jag brukar hjälpatill med informationssökning. Nu har jag inte hunnit medutan har samlat på bordet eftersom jag bara har jobbat endag i veckan. Men jag har haft sämre samvete när detgäller barnen än kollegerna.

Är flickorna stolta över sin mamma?

Jo, det tror jag. Den äldsta var imponerad överatt jag kunde svara på alla frågorna, den yngsta avalla tal som hölls för mig vid middagen och det ärroligt att se vad de tog fasta på. Den äldsta ärduktig i skolan och den yngsta är mer social.

Berätta om din bakgrund! Vem är du?

Jag är född i Falun och kom till Gävle1964. Jag har gått på Sörbyskolan. Som ung redjag och sedan började jag tävlingsdansa. Det gjordejag tills jag fick familj. Jag har bott på Eskön ochälskar havet och skogen. Det är min kraftkälla,det är så jag laddar batteriet.

När jag var liten hade mina föräldrar stugai Harsa. Brorsan var alltid ute i skogen och byggde kojor medanjag var inne och läste. Jag slukade böcker. Det harjag alltid gjort men nu har det mest blivit facklitteratur. Närjag vilar hjärnan nu läser jag nästan pigromaner,lättlästa böcker som är helt tankebefriande.Det är jätteskönt.

Jag tycker också om att laga mat, inte falukorv ochpannkaka men något gott och extra. Att duka fint och görafest.

Varför valde du sjuksköterskeyrket?

Det var en lång väg dit. Jag ville egentligenbli arbetsterapeut och gick vårdlinjen. På helgerjobbade jag som sjukvårdsbiträde. När jag sensökte till arbetsterapeututbildning var det så mångamed lång yrkeserfarenhet som sökte att jag inte komin. Så då började jag jobba som undersköterska.SYO-konsulenten på skolan tyckte jag var galen och föreslogatt jag skulle bli läkare. Men det vill jag fortfarande inte.Läkarnas arbetssituation är för stressad, de harför litet tid med patienterna. Jag vill hinna med påatt annat sätt, att jobba med relationer som verktyg.

Varför valde du psykiatrisk klinik?

Det gjorde jag heller inte. Det var en långväg hit också. Jag hade varit här som elev ochtrivts rätt bra men jag var inriktad på den somatiskasidan. Jag sökte vidareutbildning inom medicin och kirurgimen upptäckte att jag mest sprang och drog på sängartill operation. Så då ringde jag till psykiatriskakliniken och frågade om de behövde folk.

Du är vårdutvecklare på psykiatriskakliniken i Gävle. Vad innebär det?

Vi är två personer på kliniken somgått vårdutbildning och för oss har det inrättatstvå projekttjänster där man kan ta vara påvåra kunskaper. Vårdutveckling är någotsom kommer mer och mer, även på andra kliniker, menvi var först.

Vad tycker du om den vård ni erbjuder patienteri Gävle?

Det är en svår fråga. Jag ser juatt man alltid kan göra mer om man har tid och resurser.Men jag har också träffat andra i Vasa med erfarenhetfrån övriga Sverige och övriga världen somberättat hur de har det. Och då kan jag konstateraatt vi ligger bra till här. Vi gör ett bra jobb. Mennär man är mitt uppe i det hela ser man oftare bristerän förtjänster.

Det finns bra intentioner här och man vill väldigtmycket. Sedan är det problem med de patienter som hamnarmellan två stolar, mellan kommun och landsting. Det ären grupp som far illa på alla sätt. Det är lättaremed de renodlat psykiatriska patienterna.

Ändå är det samma skattepengar!

Ja, det är fånigt. Man skulle spara mycketgenom bättre samverkan.

Om du var klinikchef och hade obegränsat medresurser, vad skulle du göra då?

Vilken drömsituation! Då skulle jag förstsatsa på att anställa fler personer. Sedan skulle jagriva huset. Det vore bättre om en större del av denpsykiatriska vården kom nära där problemen finns,med själva livssituationen. Nu kommer patienterna till sjukhus,får behandling och symtomlindring. Sen kommer de tillbakatill den situation där de skulle behöva hjälpen.

Jag vill riva huset för det är inte bra med avdelningardär deprimerade patienter blandas med maniska patienter.Det blir väldigt jobbigt och leder till konstiga konflikteribland. Det vore bättre med mindre enheter. Jag skulle ocksåvilja ha mindre del sluten vård även om en viss slutenvård alltid behövs.

Vilka tendenser ser du inom psykvården?

Mot öppnare vårdformer. Jag ser ocksåatt patientföreningarna blir mer aktiva. Psykkampanjen nuär ett bra exempel. Den här gruppen patienter börjarhöras allt mer och det är bra. De har inte haft kraftpå egen hand att höras. De har mått fördåligt. Annars skulle de ha reagerat med ramaskri.

Du ser mycket sorg och elände på jobbet.Vad gör du för att klara den bördan?

Då är det havet som gäller, att varaute i naturen, att gå i skogen. Jag tränar ocksåmycket aerobics. Det blir spänningar i kroppen och dåär det skönt att röra på sig. Så påfritiden tränar jag och sitter vid havet. Jag umgåsmed vänner och där har jag en del att ta igen.

Tror du på Gud?

Ja, det gör jag.

Aktivt eller mer filosofiskt?

Jag tror aktivt på Gud, att han finns med.Däremot tror jag inte så mycket på församlingsverksamhet.Jag har tillhört en liten pingstförsamling och det ärlätt att det blir för mycket normer och regler. Dethandlar mer om församlingens trygghet än om Gud. Gudär större än vi kan begripa. Det är som atttitta på ett äpple, du ser att det är röttmedan jag ser det från den andra sidan och tycker att äppletär grönt. Det är lika med Gud, pingstförsamlingenoch muslimer ser på olika sätt.

För mig är Gud lika självklar som att andas.Det finns hela tiden utan att man behöver tänka pådet.

Finns helvetet?

Inte som något ställe där nere därdet brinner en eld. Jag tror att vi skapar våra egna helvetengenom våra sätt att förhålla oss till varann,våra sätt att vara.

Vad är meningen med livet?

Det är individuellt men jag tror att någonstanshandlar det om att ta vara på livet. Att ta vara påmina möjligheter, att vara varsam med livet.

Den dag jag ligger på dödsbädden tror jaginte att jag kommer att ångra det jag gjort, snarare detjag inte har hjort. Jag tror att det gäller att förvaltasitt pund.

Mer läsning

Annons