Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Robotkärlek

/

Annons

Young-Goon tror att hon är en cyborg – häften människa, hälften robot. Hon pratar med kaffeautomaten som om den vore en vän och försöker ladda upp sig själv med batterier. Till och med på mentalsjukhuset där hon är intagen ses hon som en särling.

Men läkarna anar inte vad Young-Goon planerar att göra med dem, hör inte klickljudet när det dödliga vapnet i hennes inre osäkras.

Den som väntat sig en renodlad actionfilm av den sydkoreanske regissören Chan-Wook Park, i stil med tidigare filmer som ”Old boy: hämnaren” och ”Lady vengeance”, lär dock bli besviken.

För trots en del hisnande actioningredienser är ”I’m a cyborg, but that’s ok” något helt annat.

Fast vad är oklart.

En romantisk komedi kanske, med splattereffekter?

Eller ett drama om ensamma och utlämnade människor, kryddat med surrealistisk humor?

Central i filmen är kärleken och dess helande kraft. Mentalpatienten Il-Soon, som tror att han kan stjäla andra människors personligheter, blir förälskad i Young-Goon och gör allt för att hjälpa henne.

Mellan människoroboten och Il-Soon, som oftast är klädd i kaninmask, utspelas många dråpliga scener i den bjärt kolorerade fantasivärld som Chan-Wook Park skapat.

Det är snyggt, hjärteknipande, skojigt – och bara aningen motbjudande.

Det är inte underhållningsvåldet som orsakar illamåendet, snarare att filmen spinner så hårt på klyschan om att kärleken aldrig är större än när två galningar finner varandra.

Mer läsning

Annons