Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Starkt relationsdrama som berör

/
  • Drömmen om Kuba. I
  • Ping Mon Wallén och Mikael Persbrandt. De har ett briljant samspel som dotter och pappa i filmatiseringen av Åsa Linderborgs självbiografi

Finns det något mer att säga om Mikael Persbrandt som inte redan är sagt? Han påstår själv att det är hans bästa rollinsats hittills i karriären. Jag säger inte emot, en guldbagge väntar bakom hörnet, men i danska "Hämnden" var han lika bra. Den har också en sak gemensamt med ångestladdade "Mig äger ingen", machoskådisens eminenta samspel med barnskådisar.

Annons

Åsa Lindeborg, författaren bakom den flerfaldigt prisbelönta självbiografin från 2007, gör tummen ner för filmen med samma namn och tycker att skildringen blivit på tok för sentimental i vissa stycken. Det tycker inte jag. En roman i bokform är en sak, en friistående filmatisering av bashistorien något annat och sällan brukar de tu mötas med hurrarop från upphovsmakaren. Och den kärleksfulla relationen mellan dottern Lisa och pappan Hasse är ett av de tre ben som regissören Kjell-Åke Andersson valt att stå på.

Övriga hörnpelare är dels arbetarklassens besvikelse över att drömmarna och idealen är sakta på väg att försvinna under detta 70-tal där filmen tar sin början, dels om missbruksproblem som trasar sönder familjer och sätter barnen i kläm.

Här är det mamman (utmärkt gestaltad av Tanja Lorentzon) som lämnar sin kedjedrickande man och femåriga dotter för en nyfunnen kärlek i trygg medelklassmiljö. Lilla Lisa klamrar sig fast vid pappan, som hon ser som en hjälte även om denne plötsligt ställs inför faktum att han är en novis i köket och inte vet var dagiset ligget. Ibland är han på prima humör och hittar på roliga saker, emellanåt tar den dåliga självkänslan över och han försvinner i ett okontrollerbart rus.

Pappa Hasse är övertygad kommunist och bär på en dröm om att få styra sin träbåt mot det klasslösa Kuba. Men han blir kvar, åtminstone ett tag till, som härdmästare på järnverket.

Mycket vemod och smärta handlar det om, men också humor och värme och är inte lika kolmörk som filmkusinen "Svinalängorna". Och skådespelarna, alltifrån mästerlige Micke Persbrandt och barnen som spelar dottern Lisa i olika skeden till farfar (Sten Ljunggren) är med och skapar en av årets bästa svenska filmer.

Stefan Andersson

Mer läsning

Annons