Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förut

/

Annons

Ibland känns det som allt kretsar kring nostalgi och jubileum nuförtiden, ena veckan fyller Beatles vita dubbel 40 år och andra veckan är det 30 år sedan som Jim Jones fick över 900 människor att begå kollektivt självmord i Jonestown. Jag är inte säker på att det är min höga ålder eller om det ligger i tiden att hela tiden snegla bakåt, att allt som är viktigt har redan hänt och numer så bara repeterar vi allt genom celebrera en händelse, ett årtal eller så hela tiden.

Och inte för inte så blir jag hela tiden påmind om dåtiden, häromdagen låg en skiva i brevlådan från min vän Claes Olsson, det var en samling med det gamla Göteborgsbandet Ensamma hjärtan som han hade compilerat och vips var det när jag läste det medföljande häftet en massa minnen om en konsert på Borgarskolan sportlovet 1980 som om jag inte minns fel var ganska folktom (63 personer står det här) happening och ganska trist om jag ska vara ärlig, det som kanske var lite anmärkningsvärt är att det kan vara en av de första tillfällena Di Leva tog över mikrofon i Pillisnorks, nu så här i efterhand låter Ensamma hjärtan roligare och inte alls som en tråkig version av Nationalteatern som jag tyckte de då.

Någon som påverkade min barndom mer var Hans Hatwig, inte nog med att han matade mig med den första poptidning som jag köpte, Tiffany (1972) så startade han även tidningen som i mångt och mycket tapetserade alla svenska tonåringars väggar på sjuttiotalet, Poster.

I dagarna släpper Premium publishing just en bok om tidningen Poster givetvis i rätt format.

Hans Hatwig är en ganska rolig figur förutom de tidigare nämnda tidningarna så hade han även 80-talets största rocktidning Okej, sen får Schlager och vad de andra hette faktiskt ursäkta.

Som en sann entreprenör så hade han inte bara skräckserietidningar på sjuttiotalet utan han låg även bakom kanske en av Sveriges sämsta filmer någonsin när han producerade rockrysaren ”Blödaren” med tjejbandet Revansch och batteristen Åke Eriksson i huvudrollerna, har ni chans att se den missa den inte.

Men åter till ämnet, Posterboken väcker en massa minnen från pojkrummet i Sätra, väggar täckta av planscher av Sweet och Alice Cooper och sedermera Johnny Rotten och Clash. Allt det där är fullkomligt logiskt men när man nu bläddrar i den alldeles utmärkta boken så slås man av ur annorlunda vårt Svenska sjuttiotal jämfört med det 00-tal vi lever i nu.

I dag skulle artister inte ställa upp på att tidningar tog helt egna bilder och vilka bilder sen, det kunde vara Kungen & Silvia rygg-mot-rygg mot Aerosmith eller en Pugh i kalsonger eller ännu värre Sweets trummis Mick Taylor helt naken.

Det var en hel del naket i tidningen och det gjorde att den var ganska provokativ då men i dag är kvällstidningarna mindre rumsrena, inte nog med att det var mycket halvnaket i tidningen, de lottade inte bara ut delar av en Gene Simmonds platåsko utan även trosor från The Runaways.

Det som i dag känns helt obegripligt för dagens kids om de skulle slänga ett öga i denna bok är just bredden och att det inte bara är typiska idoler med. I dag känns en Monica Törnell i aluminiumfolie eller en Robert Blake som Baretta inte som något som man skulle vilja ha på väggen, men det är just det som gör nöjet att bläddra i den här boken.

Mer läsning

Annons