Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dåligt uppförande av arrangören

/
  • Stina Berge var inbjuden av vänsterpartiet och syndikalisterna till antirasistgalan på Sjömanskyrkan i går. Vår recensent tycker dock att arrangörerna visade prov på dåligt hyfs när de ignorerade Stina Berge och pratade högt vid sina bokbord under framträdandet.

Annons

Jag förstår inte att om man bjuder/bokar in en artist till en manifestation för vänstern/syndikalisterna och man har den goda smaken att ta hit Stina Berge, en lysande artist med texter som betyder något. Varför sitter man då vid sina bokbord och ignorerar artisten ifråga totalt och, ännu värre, pratar och diskuterar högt så vi som verkligen vill lyssna på Stina Berge knappt får chansen.

Bedrövligt är ordet.

Pink Champagnes gamla trummis Stina Berge har spelat tamburin med Frälsningsarmén, varit på hem för drogavvänjning och gett bort en njure till Stig Vig. Hon beskriver sig själv som en humla i en glasburk som studsat mot väggarna. Men utan de erfarenheterna hade hon inte kunnat göra det här albumet. Här har vi en artist som levt livet och nu tolkar det för oss. Hon tog till och med ett banklån för att spela in i den klassiska men dyra Atlantisstudion, som tur var drog Stefan Sundström igång en stödgala till hennes ära.

Hon har beskrivits som en kvinnlig Stefan Sundström och en svensk Patti Smith och det kanske är att göra det lätt för sig. Visst har hon likheter med Stefan, men även om hon har Stefans fru Karin med i kompet så är det inte alls lika teatralt. I likhet med Patti så är Karin lika poetisk som vacker som en skenande häst.

Precis som med Marianne Faithfull vid Broken English-skivan så visar Stina att livet gett henne erfarenhet och massor av historier att berätta. De härstammar oftast från livets gråskala där det är lite mer friktion och man får kämpa på.

”Efter trettiotusen nätter och tio svåra år” som hon sjunger.

Stina sjunger bra och även om hennes medmusikanter har problem med ljudet så är det väldigt vackert och skört men ändå oerhört hoppfullt.

Tidigare i höst kom en lysande skiva med Ossler. Jag skrev att det var en skiva för den stora publik som gillar både Thåström och Ulf Lundell. Jag tror även Stina skulle kunna komma in i den fåran, givetvis inte lika bredbent men lika viktigt som vackert.

Tyvärr fick Stina kämpa i motvind mot bokbordens höga sorl. De vackra kärleksfulla visorna var värd ett bättre öde.a

Pärlor för svin eller bara dåligt uppförande av arrangören?

Mer läsning

Annons