Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Guns N' Roses

/

Annons

Det finns på förhand en monumental skepsis mot ”Chinese Democracy”, som trots att skivan inte funnits ute varit det senaste årtiondets mest hånade album. Och i den låga förväntan, plus det faktum att albumet spelades in i mitten av 1990-talet, ligger också den eventuella räddningen.

Förhoppningar finns att vi får lite av den glöd, hunger och musikaliska urkraft som oftast är synonymt med unga band. Men efter tre genomlyssningar är betyget ojämnt och det är skivans ballader och midtempolåtar som håller skutan flytande. ”Street of Dreams” är fantastisk och skulle ha kunnat platsa på vilket tidigare album som helst. Efterföljande ”If The World” med stråkar och barnkör är också fin, precis som ”Sorry”, ”Madagascar”, ”There Was a Time” och ”This Is Love”. Men så fort som tumskruvarna dras åt mot tunga, aggressiva låtar så känns albumet plötsligt väldigt obekvämt. Totalt användes 14 olika studior för att färdigställa skivan och banne mig om det inte är just dessa tyngre låtar som vandrat runt i än den ena, än den andra studion för att räddas. Förgäves. ”Better” och ”I.R.S.” är bra och kanske ytterligare någon låt kan växa fram till samma betyg vad det lider, men tyngden är onekligen akilleshälen här.

Mer läsning

Annons