Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Önskekväll med kontrasternas trubadurer

/

Annons

Två återvändande artister spelar denna kväll på samma scen med varsitt set à la en timme vardera.

Lars Demian börjar kvällen med en dos fylleromantik och Vladimir Vysotsky-doftande ballader. Det är klumpigt och oslipat, rösten saknar karaktär men här återfinns också en viss charm. Ibland känns Frödings varma och ömsinta porträtt av de utslagna i texterna, till exempel i ”Fyllot och Miss World”.

Det är i sina mörkaste stunder Demian är som allra skarpast, när den ”fräcka” humorn plockas fram är det nästan lite pinsamt. Skämt om tråkiga folkpartister och korkade Thailandsturister känns mest som dålig stå-upp-komik. Musiken är melodramatisk och utstuderad, även texterna lider av samma problem. Skämten funkar bäst i låtar som ”Expressen”, då pianot byts mot gitarr och alla politiker hängs ut – röda som blåa. Demian växlar mellan att låta som en trött Thåström och Tom Waits i tidig dager.

Arrangemangen saknas och när det bara är Demian och pianot når han, trots flera svindlande berättelser, aldrig riktigt fram. Detta var en kväll endast för entusiasterna.

Christian Kjellvander fyller ensam scenen med sin tunga baritonstämma. Det som ljuder är stor musik som med hjälp av få men rätta medel griper tag i även den mest kritiska lyssnaren. Till skillnad från Demian funkar Kjellvander alldeles utmärkt med bara gitarr som komp. Dynamiken och uppfinningsrikedomen gör timmen svindlande kort och extasisk. Neil Young, Townes van Zandt och Red House Painters förnims alla i de varierade och vackra styckena.

Det kanske mest fascinerande med Kjellvander är hur han lyckas göra den lågmälda countryn till sin egen, kanske uppväxttiden i Seattle gjorde sitt. ”Portugal” med sin mystiska stämning är en episk kärlekslåt, ”Drunken Hands” är en annan. Det blir aldrig kliché eller trögt.

Kjellvanders musikaliska och poetiska identitet är bland det mest fascinerande Sverige har att skryta med nu för tiden.

Det är sällan en person äger en scen och en publik på detta sätt, Kjellvander trollbinder.

Mer läsning

Annons