Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Osexigt opretentiöst

/

Det vilar något fundamentalt osexigt över Östen med Resten. Osexigt men uppfriskande opretentiöst. Fyra putslustiga män i glittriga kostymer och matchande röda flugor som dansar, sjunger och spexar i en och en halv timme. Jag har minst sagt blandade känslor.

Annons

Det ska vara en julshow, det framgår både av namnet på föreställningen, Julstök med Östen med Resten, och det faktum att scenen är full av julgranar och paket, men julsångerna är i minoritet. Istället bjuds det främst på Östen med Resten-tolkningar av allt från Povel Ramel till Owe Thörnqvist. Musikaliskt finns det inget att klaga på, de är alla skickliga musiker med tydliga rötter i den svenska folkmusiken, men det krävs något mer än så.

Vad, beror på målgruppen.

I det här fallet talar mellansnacket sitt tydliga språk; det görs ideligen referenser till gammal svensk populärkultur som Hylands Hörna och pilsnerfilmer och publiken älskar det. Men när Östen Eriksson nostalgiskt pratar om 50-talet så känns det inte riktigt trovärdigt. Jag menar, hur mycket kan en man född 1958 minnas av det årtiondet?

Framträdandet i Gasklockorna innehåller väldigt mycket tok, slapstick om man så vill. Det snubblas och gestikuleras oavbrutet på och kring scenen, på klassisk halka-på-bananskal-manér. Fast under en rörande minut då Östen uttrycker sin stora beundran för Povel Ramel tystnar det i lokalen. Det är lite fint.

Östen med Resten kommer aldrig att vara varken finkultur eller kvalitetskultur. Inte ens populärkultur känns som en passande genretillhörighet. De är liksom en egen subkultur. Det är uppenbarligen inte heller deras ambition att kunna kategoriseras och de är säkert nöjda med att vara sina generationskamraters musikaliska guilty pleasure, men gång på gång passerar de gränsen för det lättsamt underhållande och blir istället stereotypt sexistiska och ibland rent smaklösa. Östen säger något vitsigt om hur män gillar att grilla och att kvinnor har bra simultankapacitet och fram med alla instrument och tjo-hoppsan! Mot slutet av showen våldför de sig på Boney M´s gamla hitlåt Daddy Cool, och då skall tilläggas att det är mycket skickligt att inte göra tysk discomusik från 70-talet rättvisa.

Det hela är lite som att bevittna en annan generations motsvarighet till Killinggänget, på så sätt att det finns ett samförstånd mellan artist och publik som ingen utomstående kan förstå. Bristen på självdistans har de också gemensamt. Putslustigt är den nya ironin.

Mer läsning

Annons